Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Nordisk musik 1927. Intryck från den nordiska musikfesten i Stockholm. Av Julius Rabe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordisk musik 1927
Ea sak var lätt att iakttaga:
impressionismen är ställd på avskrivning. Av den
avsiktligt stämningsmålande musiken hörde
man icke ett enda personligt starkt och
av elementärt temperament genomandat
verk. Hugo Alfvéns av John Forsell
ypperligt sjungna ballad »En båt med blommor»
dunstade trots alla teatraliska åthävor bort
utan att man efteråt ens hade minne av
att man hört någon musik. Den var
emellertid hållen i en helt alldaglig sentimental
stil med goda koloristiska effekter.
Danskarna höllo sig alldeles borta från detta
slags musik, men den var kvantitativt starkt
representerad i det finska programmet.
Även norrmännen hade med ett sådant
verk, Arvid Klevens franskt klingande
tondikt »Skogen», där det susade och porlade
och kvittrade utan att musiken höjde sig
till någon egen gestalt eller antog något
personligt uttryck. Ingen personlig ton
fanns heller i den unge finländaren Aarre
Merikantos symfoniska dikt »Pan», där
musiken härmade ali sköns naturljud med
musikaliska oljud. Mera temperament vällde
upp i Väinö Raitios »Nocturne», men
även här fanns denna formella löslighet,
som gör ett verks charm fullständigt
tids-bunden. Något av detsamma gäller Erik
Furuhjelms suite »Exotica, intryck av
japansk konst». Den hade en viss tjusning
genom sin klara melodiska kontur, vilken
svävade över ett underligt och väsenlöst
ackompagnemang. Men det var samma
besynnerliga overklighet över hans verk, som
över den övriga impressionistiska musiken.
Alla dessa tonsättningar visade påtagligt,
hur dåligt det impressionistiska
uttryckssättet ligger för nordiska musiker. De ha
lyrik i kroppen. Den musikaliska lyriken
dominerar också alltjämt i nordisk musik.
Den kan taga formen av banal
salongssentimentalitet, som i Selim Palmgrens lilla suite
»Pastorale», den kan bli blåögt och
välmenande panteistiskt svärmeri, som i
Gerhard Schjelderups »Verdens Elendighed»,
den kan bryta in i den klassiska
sonatformen och svämma över den med sin
expansiva kraft, såsom i Toivo Kuulas
melodibrunstiga, i ett ständigt forcerat
ex-pressivo framstormande violinsonat eller i
norrmannen Ludvig Irgens-Jensens sonat
för violin och piano, där musiken
plötsligt glömde bort sig och dröjde kvar,
drömmande över. någon folkvisefärgad me-
lodi. Men allra vackrast blommar den upp
i den rika romanskonsten, av vilken
musikfesten tyvärr bjöd för litet. Icke en enda
svensk romans fanns på programmet, och
ändå ha vi på detta område en så
betydande begåvning som Ture Rangström.
Av den högst märkliga unga danska
musiklyriken fick man bara höra ett par sånger
vilka uppenbarligen skrivits till
piano-ackompagnemang och en smula ad hoc
arrangerats för orkester. Den äkta
romansen representerades endast av Lange-Müllers
fyra mest bekanta sånger. Därför blev det
bara Finland och Norge som gåvo en
något fylligare representation av vår tids
insatser för denna intima och förfinade
konstart.
Finland framförde tre namn: Erkki
Melartin, Lauri Ikonen och Yrjö
Kil-pinen. Den förstnämnde är en högst
verserad kompositör men har en irriterande
världsmannaelegans över allt vad han gör.
Inga överdrifter, inga onödiga djärvheter,
men heller inga riktigt uppriktiga och
hjärtliga tonfall. Någon säker stilkänsla har
han inte heller. Han har bland annat
komponerat Heines »Die heil’gen drei Könige»
och kommit på en alldeles glänsande idé.
Han slår an en lätt naivistisk ton och
låter de vise männen liksom vandra
framåt i en liten »kanon». Det skulle ha
kunnat bli en alldeles enastående sång. Men
i fortsättningen tappar kompositören bort
sig i likgiltig impressionism och detalj:
målning, och både karaktär och form
förlorade därmed sin fasthet.
Av Lauri Ikonens fyra sånger fick man
ej heller något samlat intryck. Man skulle
kunna förebrå dem en viss poetisk
okänslighet. Ikonens patetiskt deklamatoriska
sättning av Hjalmar Söderbergs »Jag sitter
ensam i mörkret» överröstade alldeles
diktens tonlösa viskande. Någon övertygande
uppfattning av Strindbergs »Göken» fick
man icke heller av hans besynnerligt
grovlemmade melodi. De båda sångerna till
finska texter föreföllo alldeles
konventionella.
Den stora begåvningen bland de
finländska romanskompositörerna är utan
tvivel Yrjö Kilpinen. Hans musik fångar
något som man sedan inte kan tänka bort
från dikten. Det är alltid någon stark
vision som han tvingar pä åhöraren.
Pianot ger stämningsanslaget i en ofta bril-
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
