Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från operans spelår
publikens sida än som kom den till del.
Icke för sin egen skull, men för
framförandet. Det kan överhuvud taget
ifrågasättas om operaensemblen under de senare
åren presterat bättre sångkonst än vad
våra solister med fruarna Söderman,
Pål-son-YVettergren, fröken Thorborg och
herrarna Stockman, Richter och Wallgren
m. fl. här gåvo prov på. Runt om i
staden sitta melomana musikälskare och
hänge sig åt den saliga njutning
grammofonplattornas skrällande eko av berömda
storsångares bravurarior skänka dem. Man
frågar sig varför de utebli, då levande och
friska röster på vår egen opera bjuda dem
ett övermått av välljud och melodisk
ljuvlighet hela kvällen igenom, därtill för
mindre än hälften av den slant deras kära
plattor kosta dem.
Något musikdramatiskt mästerverk är
Ponchiellis år 1876 tillkomna opera annars
visst icke, och någon trängande
nödvändighet för dess återupptagande just nu
förelåg knappast. Libretton, som
visserligen har själve Arrigo Boito till
upphovsman och återgår på en roman av Viktor
Hugo, är så renodlat operasnurrig, så
spex-artat rövarromantisk, att den numera inte
kan förarga någon människa. Tvärtom
bereder den något av samma kulturhistoriska
glädje som en gammal modeplansch eller
ett poesialbum från våra föräldrars
förlovningstid. Att försöka redogöra för
innehållet vore lönlös möda. Det är en enda
outredlig härva av förvecklingar, rymningar,
giftmord, lömska ränker, förklädnader,
ädelmod, kärlek och hat i samma
oförmedlade blandning som den sydländska
folkfantasin älskat ända sedan den grekiska
romanens tid.
Ponchielli räknades på sin tid som de
wagneriserande italienarnas huvudman, och
hans orkester bär också sina tydliga spår
därav. Vår tid intresserar detta dock mindre,
det som vi kunna vinna ut ur den är
uteslutande vad den rymmer av äkta italiensk
sångarglädje. Ponchielli äger en slösande
och folkligt melodisk ingivelse, som icke
hämmas av någon starkare självkritik eller
kräsenhet. Det triviala trivs gott sida vid
sida med inspirerad musik hos honom. I
enstaka scener höjer han sig till verklig
dramatisk slagkraft.
Ett senare tiders barn var den nästa
nyheten på programmet, Leo Blech’s komiska
opera Förseglad. Att den introducerades hos
oss får väl närmast betraktas som en
artighet åt kapellmästaren Blech, vilken nu
halvt om halvt blivit en av vår operas
egna. Hans lilla musikaliska lustspel
mottogs på sin tid i hans hemland som ett
varsel om en ny operastils genombrott,
som ett tecken på ett tillfrisknande ur
Wagnerhypnosen, och dess värde kom på
den grund nog att överskattas en smula.
Det är skrivet närmast i anslutning till
den komedistil som Verdi inaugurerat
med Falstaff. Sångstämmorna äro
övervägande hållna i ett rappt och för
solisterna ytterst krävande parlando. De lyriska
inslagen äro få och för övrigt föga
inspirerade. Som helhet bekräftar verket den
diagnos vi kunnat ställa även på
dirigenten Leo Blech: en driven och
utomordentligt kunnig musiker med mera hjärna än
hjärta, mera brio än humor, mera energi
än varmblodighet. Verket dirigerades med
aplomb av kompositören och levde
huvudsakligen på den eggande rytmiska
livfullhet han förstod att förläna det. Någon
publiksuccés kom det emellertid icke till,
vartill bidrog den för vår smak mer än
lovligt naiva libretton, en spetsborgerlig tysk
posse av genuinaste slag, som med sin
enkla situationskomik vänder sig till en
helt annan publik än den som finner vägen
till operan hos oss och förstår att
uppskatta förtjänsterna i Blechs partitur.
Samtidigt med Förseglad framfördes en
nyinstudering av Tschaikowskis Jolantha,
där fröken Helga Görlin vann allas
hjärtan genom sin ljust lyriska sopran, sitt
poetiska föredrag och, inte minst, genom
sin egen intagande person och sitt
intelligenta spel. I fröken Görlin, som här hade
sin andra stora roll efter Mélisande, har
teatern fått en idealisk ingenue.
I början av december var operan färdig
med nästa premiär, denna gång ett verk
av en helt annan anspråksfullhet: Richard
Strauss’ Ariadne på Naxos. Även denna
gång dirigerade Leo Blech. Det arbete
som nedlagts på den sångligt
utomordentligt krävande operan hade också denna
gång varit värt ett bättre tack än det
fick av publiken, och, förtjänar det
tillläggas, framför allt varit värt att komma
ett värdefullare verk tillgodo. Någon
framgång blev Ariadne icke. Operan nedlades
efter endast ett fåtal föreställningar.
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
