Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
heten fordrar i så fall, att den som håller
på sitt anseende anmäler reservation. A
andra sidan är denna Verdikult
framsprungen ur ett verkligt tidsbehov, som icke gör
sig mindre starkt förnimbart hos oss än i
andra länder. Han kommer till mötes en
längtan efter det starka, enkla, oreflekterade
i konsten, som alla våra -ismer förgäves
söka ersätta med artificiella preparat. Verdi
har länge levat i förnedringstillstånd och
vanvård hos oss. Slentrian och slapphet,
djupare sett brist på förståelse för vad
Verdis musik innebär och vad den fordrar av
sina utövare ha förvandlat de av hans
operor som ännu spelas till rena
underhållningsmusiken. Othello och Falstaff ha stött
på grund mot publikens likgiltighet, vad
den förra operan beträffar delvis ursäktad
genom ett utförande, som ej gör verket
rättvisa. För några år sedan fingo vi
emellertid en föryngrad Aida. Att
Maskeradbalen äntligen införlivats med repertoaren
är en verklig vinst för operan, allra helst
som huvudpartierna i stort sett funno
förträffliga tolkare, främst i Greta Söderman
som Amelia och i David Stockman som
Richard. På en fullt tillfredsställande Renée
vänta vi ännu.
Vad våra fältherrar och krigsbussar
uträttade under 1600-talet, då de »räddade»
välska och tyska konstverk åt Sverige, det
fullfölja på ett annat område våra
teaterchefer av i dag, då de förgylla upp vår
tillvaro med brokigt allehanda från
kontinentens scener. En agenturverksamhet på
gott och ont, det kan inte förnekas.
Alltför ofta bjuder man oss förfalskningar för
äkta konst.
En inhemsk dramatik, som talar vårt
eget språk och icke endast
översättningssvenska, som griper ett hårt men befriande
tag om våra egna problem, sukta vi ännu
efter. Därför motses varje svensk premiär,
kanske inte med stora förväntningar — vi
ha så ofta och grundligt blivit
desillusionerade hittills — men med ett oresonligt
credo quia absurdum: kanske ändå!
Peterson-Bergers Adils och Elisif, som
framfördes vid kompositörens 6o-årsdag den
27 februari, var den första svenska
operanyheten sedan Atterbergs Bäckahästen.
Spänningen uteblev inte heller inför denna
premiär och förhöjdes ytterligare med små
dramatiska skärmytslingar mellan
operaledningen och tonsättaren-regissören.
Mottagandet i pressen blev det man kunde
vänta. Omdömena gingo starkt i sär. På
en del håll, det övervägande flertalet,
re-servationslöst erkännande, ja lyrisk
entusiasm, på andra håll kategoriskt förnekande
av varje musikaliskt värde. Några
mellanlägen förekommo knappast. Orsaken härtill
finner man utan tvivel i den
musikpolitiska ställning verkets upphovsman intar.
I huvudstadens musikliv är Peterson-Berger
framför allt skriftställaren och kritikern, det
oberäkneliga och motsägelsefulla, kunniga,
fantasibegåvade, personliga, nervöst vitala
och vidunderligt slagkraftiga journalistiska
geniet P.-B., vars motto genom trettio år och
än mer har varit: oderint dum legant, må
de hata mig blott de läsa mig. Hans
kampsignaler ha understundom växlat efter principer
som det inte alltid har varit lätt att finna den
gemensamma nämnaren till. Men de ha
alltid varit klara och otvetydiga. Så har
även omgivningens — det svenska
musik-Skråköpings — inställning gent emot hans
egen person med nödvändighet blivit: vän
eller fiende, för eller emot.
Samma kategoriska antingen-eller har
också betingat de diametralt motsatta
omdömena om värdet av hans musikaliska
produktion.
Vad nu Adils och Elisif beträffar, synes
mig ingen anledning föreligga att tillgripa
starka ord vare sig i den ena eller den
andra riktningen. Till Arnljot når Adils
och Elisif icke upp. Dramat intresserar
huvudsakligen genom sin anläggning och
sitt uppsåt, i viss mån också genom sitt
värde som personligt dokument. Man
förnimmer starkt och gripes av det
skapan-dets allvar och patos, den hårdspända
konstnärliga och etiska kamp, som ger verket
dess personliga underton.
Men om publiken trots den goda
presskritiken förhållit sig relativt kallsinnig
inför Adils och Elisif, beror nog detta på
att ansatserna trots allt icke resulterat i
någon levande dramatisk helhet. Partituret
har sina kompositionstekniska
bristfällig-heter, som en skadeglad fackkritik icke
underlåtit att framhålla och som springa i
ögonen även på lekmannen. Men i och för
sig äro dessa icke avgörande. Mera
ödesdigert är att varken det komplicerade
händelseförloppet eller de i detta invecklade
dramatis personæ lyckas mer än
tillfälligtvis fånga intresset. De fylla sina av för-
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
