Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenskt folkliv i svensk målarkonst. Några konturer. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axe i L. Romdahl
Rökande soldat.
Blyertsteckning av Johan Filip Lemke.
I Nationalmusetim.
Det är Karl XI:s hovmålare,
hamburgaren David Klöcker von
Ehrenstrahl, som för första gången givit oss
den svenske allmogemannens drag och
det med en övertygande saklighet som
griper och värmer. Det är i en
oljemålning »Medevi Brunnsmästare med sina
söner» som finnes bland samlingarna på
Gripsholms slott. Ett annat exemplar av
samma tavla finnes i Linköpings museum.
Medevi hälsobrunn, som upptäckts av
vår store karolinske läkare Urban Hjärne,
var som bekant vid 1600-talets slut
samlingsplatsen för hovet och allt vad
landet ägde lysande. Den tyskfödde
hovmålaren har också kommit dit och ställt
sig i flocken av alla eleganta och för-
näma som trängdes vid brunnskaret för
att få en bägare av den hälsobringande
drycken. Kanske har hans sinne slagits
av motsättningen mellan de sirliga
damerna med släpande klänningar och
konstfulla fontanger, de krumbuktande
kavaljererna i deras stora lockperuker
och de enkla allmogemännen, som så
samvetsgrant, så vänligt och utan fjäsk
skötte sin syssla att skifta ut vattnet till
brunnsgästerna. Hans blick har i alla
fall dröjt vid brunnskarlarna. Han har
tyckt om dem och förstått dem och
målat dem så att också vi göra det. De
äro östgötabönder, ett sävligt och tryggt
släkte, som gjort ordstävet: »Vår Herre
skapte ingen brådska, han bad oss bara
skynda på.» Fadern bär sitt skägg långt,
som det var brukligt under 1600-talets
tidigare årtionden, han har kloka och
välvilliga ögon och är övertygad att
vattnet alltid gör gott i någon rynka.
Äldste sonen, hos vilken faderns drag
gå igen, häller med allvarsam min upp
vattnet i glaset, mån om att ej spilla en
droppe. Bakom de båda andra, med
huvudet belyst av en solstrimma, står den
yngste, en vacker svensk yngling, blond
och ljuslätt, ännu ej märkt av livets
mödor. Han lyfter med en nästan stolt
åtbörd sin bräddade bägare mot den
brunnsgäst som står i tur att mottaga
den. De tre männen äro målade så att
man känner sig säker på att de sågo ut
just så och voro just sådana. De äro
svenskar och karoliner. De ha plöjt den
karga jorden, och få de på sig
vapenrocken och svärd i bälte, äro de redo
att följa sin kung till Narva och till
Pultava. Hur den svenske bonden tog
sig ut i kronans kläder, visar oss
batalj-målaren Johan Filip Lemke framförallt
i sina goda och karaktärsfulla teckningar.
Han har icke förändrat uppsyn sen han
gick hemma bakom plogen. De
karolinska soldaterna voro inga braskande
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
