Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Harriet Löwenhjelm. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ha r rie t Löwen hj e lm
Av Olle Holmberg
i.
/–-EN FÖRSTA DIKT av
/ / \ Harriet Löwenhjelm som
f fl antecknaren av dessa rader
kom att få se stod i en liten
poetisk antologi som härom året utgavs. Den
gjorde ett egendomligt intryck i miljön av
mestadels välartade exercitieroch ansträngda
experiment. Första gången den lästes verkade
den enbart besynnerlig. Andra gången fick
den ett skimmer av stämning och intresse.
Vid tredje läsningen tänkte man att den
var vacker, mycket vacker, vackrare än
det mesta som skrivs. Sen dess ha de små
stroferna ofta ringt i örat, liksom till hämnd
för den ursprungliga misstron. De ha en
rytm som är halvt trallande och halvt
klagande, som en frikyrklig psalm eller
en melankolisk folkvisa. Det är som då
man vaggar på huvudet och nynnar fram
orden. Det rörande och det raljanta brytas
i dikten liksom de två motiven i en fuga,
men till sist är det det rörande som
segrar:
Är jag intill döden trött,
ganska trött,
mycket trött,
sjuk och trött och ledsen.
Ling var vägen, som jag nött,
ingen liten vän jag mött.
Jag är trött,
ganska trött,
sjuk och trött och ledsen.
Säg var hålls min lille vän,
rare vän,
ende vän,
i den vida världen?
Hjärtat har jag hårt i bänn.
Kommer, kommer du igen,
lille vän,
rare vän
i den vida världen?
413
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
