Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri G. La ti r in
siska rättegångsväsendet och befaller att
alla dödsdömda fångar skola skickas till
kejsaren. Under oerhörda mödor kommer
den oskyldiga modern med sitt lilla barn
till kejsarens palats. Där blir hon till sin
glädje frikänd, och till sin oerhörda
häpnad får hon höra, att hennes lilla gosse
är son till Pao. En varm sommarnatt hade
hon lagt sig på en altan i Mas trädgård
och där upplevat någonting alldeles
ytterligt mystiskt, som hon ej ens för sig själv
kunde så noga specificera. Hon sade sig
tro att det var stormen, men det var
storken. Pao berättar för henne, att det på
altanen var något både för henne, för
honom och för hela det himmelska riket
synnerligen fördelaktigt. Moralen är: Lyder
man sin fromma moder, går det en allt väl
i händer.
Samtidigt omvände kejsar Pao den nya
kejsarinnans broder, ungsocialisten
Tschang-Ling—herr Gabriel Alw till anhängare av
ett liberalt kejsardöme, vilket gav det hela
en behaglig sagokaraktär.
Den unga prostituerade, som blev
kejsarinna — precedensfall lär ha funnits
även i de europeiska monarkernas historia
— var strålande skön men överansträngde
både sig och oss med en abnorm
menlöshet. Man trodde mera på det under, Marie
Odile i fru Inga Tidblads gestalt fick vara
med om, då hon var nunna, än på den
åtminstone både yppiga och ur europeisk
synpunkt fagra kinesiska glädjeflickans fru Tora
Teje obekantskap med tillkomstproblemet.
Herr Ivar Nilsson var en trevlig
kopp-lare och Pao—herr Ivar Kåge en
sympatisk prins, men priset togs av herr Sven
Bergvall som den vällustige, av sin lilla
duktiga bihustru till en bättre
världsåskådning omvände miljonären. Stycket var
mästerligt satt i seen av herr Gustaf Linden,
och vissa av dekorationerna, särskilt
snö-gloppsscenen, gåvo oss ett Kina sett genom
kinesiska konstnärsögon och voro
beundransvärda prov på herr John Ericssons
konst. Särskilt den nämnda
snödekorationen kom mig att hoppas, att denna saftiga
dekorationskonst ej måtte alldeles utträngas
av de i allmänhet så ofantligt torra och
fula expressionistiska scenbilderna, som vi
väl nu så småningom ha fått nog av.
Herr John Ericsson, som nyligen fyllt
femtio år, har gjort ett synnerligen dugande
och beaktansvärt arbete inom den art av
konstnärliga dekorationer, som komma att
stå sig i längden. Här är ej platsen för
en uppräkning, men vad John Ericsson i
Ossiannilssons Thorild visat av historisk
stämning och djupgående kunskaper för
att ej tala om den direkta skönhetseffekten,
ger oss en känsla av en yrkesman och
konstnär av icke vanligt slag.
Alfred de Mussets »Le chandelier»
spelades första gången som bekant i augusti
1848. När stycket 1860 återupptogs, och
då på Théåtre Frangais, spelade Delauney
trots sin basröst Fortunio. I september
samma år förbjöds emellertid vidare
uppförande av pjäsen. Först 1872 hade
sedlighetsnivån sjunkit så lågt, att den lilla
komedien kunde dyka upp igen. Le
chandelier, Ljusstaken, benämndes i den erotiska
fackterminologien på 1840-talet en bulvan
för älskare. Denne cavaliere servente eller
cicisbeo, som befattningen kallades i Italien,
skulle stå den unga frun till tjänst med
springande efter kappor och schalar och
dylikt. Men platsen var utan lön. Le
chandelier skulle t. o. m. hålla upp »ljuset»
för de båda älskande. Det vore
naturligtvis omänskligt att tänka sig, att inte
cicis-beon då och då erhöll en gratifikation.
Hos advokat André är den vackra frun
i huset, Madame Jacqueline, älskarinna till
den ståtligt bestövlade, besporrade och
galonerade, lätt cyniske husarofficeren
Clava-roche. Denne rådde Jacqueline att taga den
unge förälskade skrivaren Fortunio till
ljusstake. Denna lika riskabla som oavlönade
plats fyller den unge mannen så
oegennyttigt, att Jacqueline blir rörd och så
gripen av ynglingens romantiska men äkta
lidelsefullhet, att han får ersätta Clavaroche.
Det kan ej anses ogrannlaga att meddela,
att Musset i Fortunio skildrade sig själv
och sitt förhållande till prinsessan
Christiane Belgiojoso.
Hela tyngdpunkten i stycket, ja det enda
väsentliga, är förhärligandet av kärleken,
hänsynslös och offrande allt. Kärlekens rätt
står över alla hänsyn, ali moral. Den
uppfattningen har funnits i snart sagt ali
latinsk kärleksdikt från första början men
blev definitivt fastslagen som dogm med
Rousseaus Nouvelle Heloise och upptogs
sedan av romantiken på 1800-talet.
Genom att Fortunios roll här på
Dramatiska teatern, liksom ofta förut skett på
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
