Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ravello. Av Mildred Thorburn-Busck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mildred T hor bum-Bu s ck
ningar bliva övervunna av Kristi
lång-modighet. Det var en rik och
betydelsefull fauna och flora som frodades i den
äldsta kristna mystikens lustgårdar.
Fåglarna, som praktfullt skrudade gunga
bland mosaikens lovverk, utgöra en bild
av de kristna som ägnat sig åt det
kontemplativa livet — de som ej så
ej heller uppskära. Påfågeln däremot
omhuldades som en sinnebild av
uppståndelsen, då den enligt St. Antonius
av Padua avkläder sig sina fjädrar på
hösten, då det första trädet börjar fälla
sina löv, för att åter skruda sig när
träden grönska om våren. Kanske man får
antaga att även utan inspirationen av
dessa påfågeln med rätt eller orätt
tillskrivna vanor, konstnären ej skulle ha
varit alldeles likgiltig för dess
dekorativa förtjänster. I Atrani finnes en
sarkofag med helt modernt verkande reliefer,
som återge två påfåglar med utbredda
stjärtar. Emellan dem, i ett träd, synes
en fågel ruvande på en mångfald ägg
— en annan symbol för
uppståndelse-tanken, som ännu hugfästes genom
påskäggen. Augustinus, Origenes,
Anasta-sius och andra kyrkofäder beflitade sig
om att utlägga dessa tema och ge den
skapande konsten impulser till
skönhetsverk av ej blott estetisk betydelse.
Tvenne av Ravellos ursprungliga kloster
tjäna ännu sitt ändamål, Santa Chiara
och Sant’ Antonio. Det sistnämnda, ett
minoriterkloster, uppgives vara grundat
av den helige Franciscus själv på en
vandring från det nedanför liggande
Amalfi, dit han kommit för att vörda
aposteln Andreas ben, och där han länge
vistades. Dessa reliker fördes på
tolvhundratalet från Konstantinopel till
Amalfi, där de särskilt högt skattas på
grund av en från dem vid helgonets
festligheter utsipprande vätska eller
»dagg», kallad »manna di Sant’ Andrea».
Numera lever Ravello på sina minnen,
sitt vin och sina berömda utsikter över
den sidenskimrande golfen. »Ett paradis
av blommor och grönt», säga italienarna
och med rätta, ty även i deras sköna
land ser man sällan den friskhet i
vegetationen, den blandning av nordiska och
sydländska träd, som här på ett helt
litet område förekommer. På färden upp
ifrån kusten har man å ena sidan,
utmed strömfåran i dalen, citronspalierer
och lundar av orangeträd, suggestiva
med sina guldäpplen bland det mörka
lövverket. Längre upp följa dungar av
äkta kastanj, ek och bok, poppel i rader
utmed strömmen — ja, till och med
rönn och hassel. Och åt andra sidan,
på de odlade terrasserna som vart man
ser klättra uppåt sluttningarna, stå i
fantastiskt nonchalant gruppering misplar,
persikoträd, granatäpplen och oliver,
medan rosor och pelargonier på söderns
impulsiva vis bryta sig ut och in genom
murar och välla i kaskader ned emot
landsvägen. Men framförallt vin — vin
överallt, där en liten terrass kunnat bita
sig fast i den ibland nästan lodräta
bergväggen. Ej som i Lombardiet hängande
i festoner mellan mullbärsträden, ej
heller som på Roms campagna uppburet
av de smäckra vassrören, utan bildande
luftiga lövsalar över ett solitt gallerverk
av trädgrenar. Nedforslandet av dessa
spiror längs svårframkomliga stigar,
upp-och utför oändliga stentrappor, kunde
utgöra ett argument i en de
ravelle-siska kvinnornas frihetskamp. Dessa
bördor på ända till 50—60 kilo fraktas
nämligen på kvinnornas ryggar, och
under de första vårdagarna möter man
på alla vägar dessa stackars’ slavinnor,
stundom nästan barn, som sviktande
under tyngden, med en groteskt dansande
gång, skynda ned från de högt belägna
skogarna.
På Palazzo Rufolos terrasser vaja mäk-
458
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
