Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Almquistforskning. Av Ragnar Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till honom — som fallet var med Ellen
Key —, de ha inte tvekat att låta sin
antipati skina igenom; det är fallet med både
Böök och Simonsson. De ha sett honom
framför sig, omedvetet skapat sig en
helhetsbild av honom, och med ledning av
denna helhetsbild ha de gått att reda upp
de tilltrasslade problem, som
Almquistforskningen ser sig ställd inför.
I vår har utkommit en avhandling —
C. J. L. Almquist före Törnrosens bok
av Henry Olsson — som helt avviker
från alla de övriga: författaren har icke
reagerat vare sig positivt eller negativt.
Den egenskap hos vetenskapsmannen, som
kallas objektivitet, tycks Henry Olsson i
hög grad besitta. Han förfaller inte till
någon beundran vare sig inför Almquists
litterära prestationer eller inför hans
person, och han visar intet tecken till
motvilja. Han handskas med honom med det
upphöjda lugn, varmed jag föreställer mig
att en i sin konst förfaren ormtjusare
hanterar sin glasögonorm.
Henry Olssons avhandling bör verka
imponerande på en moralist; den är ett
vittnesbörd om en okuvlig energi och en
verkligt heroisk flit. När författaren säger
sig våga hoppas på, att verket skall få en
fortsättning och växa fram till en skildring
av Almquists hela författarverksamhet, så
talar han i onödigt blygsamma ordalag;
man känner sig fast övertygad om, att han
inte ger tappt för mindre än yttersta domen.
Lika imponerande är den lärdom som
här utvecklas. Författaren har visserligen
under hela sin akademiska studietid
målmedvetet inriktat sig på Almquist — av
hans hand finns bland annat en högst
förträfflig uppsats om »Drottningens
juvelsmycke» — men ämnets natur för med sig,
att denna lärdom icke blir ensidig; hela
det romantiska tidsskedet — det vill säga,
ett av de betydelsefullaste tidsskeden
kulturhistorien överhuvud taget känner till —
måste rullas upp. Som lärdomsprestation
kan Henry Olssons arbete endast jämföras
med Fredrik Bööks Stagnelius- och
Tegnér-böcker och Martin Lamms
Upplysningstidens romantik.
Lika tillfredsställande är Henry Olssons
avhandling inte ur estetens synvinkel. Den
estetiska njutning, som läsningen av
exempelvis Fredrik Bööks Stagnelius-verk eller
— för att hålla sig till
Almquistlitteraturen — Olle Holmbergs bok bereder en,
får man inte vänta sig här. Henry Olsson
skriver en angenämt klar och redbar svenska,
som är ytterst tilltalande men mycket litet
suggestiv. Almquists karakteristiska profil
vill inte riktigt framträda för ens inre syn.
Något sådant har Henry Olsson inte
heller eftersträvat; det är tydligt, att han
anser vetenskapsmannens främsta dygd
bestå i »objektivitet». Tyvärr är det nog så,
att den människa, inför vilken man inte
reagerar vare sig sympatiskt eller
antipatiskt, förmår man inte skildra så, att man
väcker intresse för honom hos andra.
Genom sin nästan pedantiska lärdom har
Henry Olssons avhandling blivit ett i hög
grad esoteriskt verk; den är helt och hållet
ägnad den trängsta kretsen av fackmän.
För Almquistspecialisten är den en
häpnadsväckande rik guldgruva, men den som
vill ha en helhetsuppfattning av den
underligt sammansatte Törnrosskalden bör nog
fortfarande hellre söka sig till Bööks
skildring i »Den romantiska tidsåldern» eller
till Olle Holmbergs avhandling.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
