- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjätte årgången. 1927 /
555

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En internationell fredsepok vid mediet av andra årtusendet f. Kr. Av Nils Stjernberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En internationell fredsepok

Den moderna världsfredsepoken
utmärktes ock genom en märklig expansion av de
internationella freds- och
humanitetsidéerna. Det levande släktledet
generaliserar sina egna erfarenheter. Drömmen om
evig fred och internationellt broderskap
börjar genomsyra uppfattningssättet. Vid
den tid, då den första världsutställningen
öppnades i London, yttrade den store
Littré: »Freden är förutsedd sedan 25 år
tillbaka av samhällsläran. Även i dag
förutser sociologen fred under återstående
delen av övergångsperioden, och därefter
skall en republikansk konfederation
förena västerlandet och göra slut på
beväpnade konflikter». Och vad de lärde
predikade, predikade ock andra. Ungefär
samtidigt lästes i ett upprop av Stockholms
arbetareförening: »En ny tid skall gry
för folken, och ur den allmänna
försoningen och förbrödringen skall framgå ett
nytt och renat samhälle.» De dämpades
något, dessa röster, av Krimkrigets
allvarliga upplevelser, men blott för att taga
ny fart under århundradets senare del.

Finnes nu någon motsvarighet härtill i
nämnda avlägsna världsepok? Svaret är
ja. Vi möta dessa idéer på just den plats,
som är den enda, där vi på grund av vår
kännedom om det dåtida samhällets
struktur kunde vänta att finna dem —
nämligen på tronen själv, i Amonhotep IV :s
märkliga gestalt. »Gåtfull» säges denne
religionsstiftare på tronen vara; är det
ock, försåvitt fråga är om de av honom
förkunnade religiösa lärornas proveniens.
Men de däri inklädda freds- och
humanitetsidéerna ha åtminstone sin givna
miljöförklaring. De ha sin naturliga plats i
slutet av en epok, under vilken
kulturmänsk-ligheten i mer än en mansålder åtnjutit
världsfredens välsignelser.

På grund av källorna är han, denne
faraon, starkt misstänkt för att ha
tillämpat sina läror även i det politiska
handlandet. Han synes ha vägrat att ställa mi-

litära maktmedel till förfogande för
nedslåendet av självständighetsrörelser i
Syrien. Läkarna ha undersökt det som med
en viss sannolikhet antagits vara hans
kranium, och ha sökt konstatera att han
icke varit »riktigt riktig». Är det
nödvändigt att anlita en så oviss
förklaringsgrund? Är det verkligt orimligt, att
en religionsstiftare på tronen, vilken
såsom religiösa sanningar förkunnar läran
att människorna äro barn av samme
Fader och förkastligheten av att utgjuta en
broders blod, också politiskt handlade i
överensstämmelse därmed ? Det 19: de
århundradets senare hälft äger åtminstone
ett exempel på att freds- och
humanitetsidéerna trängt fram ända till tronen och
föranlett ett politiskt handlande på
statsintressets bekostnad. Jag syftar på de
statshandlingar, genom vilka William
Gladstone efter Boer-republiken
Transvaal annexion på 1870-talet och boernas
därpå följande resning samt
engelsmännens nederlag vid Majuba Hill, i strid
med den engelske generalguvernörens råd
återskänkte densamma dess politiska
självständighet. I båda fallen kom ett sådant
handlande att stå vederbörande stater dyrt.
I Egypten var det särskilt den 19: de
dynastins stora slagsvärd, faraonen Seti I,
som fick uppoffra mycken kraft och möda
för att reparera vad hans företrädare
försummat.

En fredsepok av här skildrade natur
måste vara relativt kortvarig. Dess sagä
är ali i samma stund som någon annan
ståt inom statssystemet når den styrka, att
den kan våga tänka på en kamp med den
mäktige för att bereda sig själv en »plats
i solen». I den fjärran tid, varom vi här
tala, var det Hetiter-rikets makttillväxt
som rubbade cirklarna. Och »platsen i
solen» var den gången den rika nord-syriska
slätten. Så började det långvariga
hetiter-kriget. Vern som i verkligheten hembar
den slutliga segern i denna kraftmätning,

sss

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:00:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1927/0603.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free