Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Myter och sagor. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Myter och sagor
tiofem år kan tänkas bli ledig; tvärtom
sker det utan alla dylika baktankar, och
den nya varelsen, som funktionslös träder
in i världen, rättfärdigar till en början sin
tillvaro helt enkelt genom att finnas till.
Efter någon tid börjar den emellertid tänka
på att bli sergeant eller professor och
utvecklas så småningom, om allt går väl,
till att bli så gott som helt och hållet en
funktion, i särskilt lyckliga fall en funktion
av ytterst snäv och specialiserad art.
Gudarna tendera åt motsatt håll: till en början
ha de, åtminstone i många fall, en viss,
noga bestämd syssla, som tar dem helt
och hållet i anspråk, — att blixtra, att
befrämja växtlighet, att mumla i ett
vattenfall, att beskydda en stad, o. d.; men
efterhand, om de få växa till, slita de sig
loss från platsen och sysslan och börja
göra vad som faller dem in; och först när
de helt frigjort sig från ali dylik primitiv
rutin, och inte längre behöva förnedra sig
genom att uppvakta människorna med
futtiga små tjänster eller yrkestrakasserier,
äro de fulländade gudar, värda att älskas
uteslutande emedan de finnas till och äro
sköna. Men till denna rena rymd av
himmelsk l’art pour 1’art ha kanske knappt
några andra än grekerna låtit några av sina
gudar tillfullo höja sig.
Grekerna synas därför också ha varit så
gott som de enda som verkligen älskat
sina gudar och som förmått umgås med
dem som män i stället för som rädda
skolbarn. De kunde till och med driva gyckel
med dem utan någon nervositet från
någondera sidan, vilket är det största tecknet
på ömsesidig kärlek och förståelse. De
tilläto Zeus och Hermes litet av varje,
emedan de tyckte mycket om dem; de
måste ha älskat Herakles ungefär som
Shakespeare måste ha älskat Sir John
Falstaff.
Tänker man på grekerna vill man knappt
utan vidare medge att polyteism är en
avgjort lägre religionsform än monoteism;
och med tillhjälp av en analogi från
litteraturen skulle man från en viss synpunkt
(om också blott från den) kunna förfäkta
motsatsen. Man brukar säga, att en diktare
som t. ex. Byron inte hör till de allra
största, beroende på att han inte kunde
skapa en mångfald gestalter utan ständigt
endast var sysselsatt med att porträttera
sig själv i sublimerat dystert majestät; och
man ställer såsom hans motsats och såsom
den högsta typen Shakespeare, emedan
ingen gräns fanns för hans
gestaltningsförmåga. Säger man nu att ett folk skapar
sina gudar liksom en diktare sina gestalter,
bli judar och araber paralleller till Byron,
under det att grekerna företräda den högre
arten. Alla andra polyteister äro givetvis
från den synpunkten stora klåpare i
jämförelse med grekerna: egyptier och i viss
mån också indier bli såsom sämre
romanförfattare, vilka visserligen åstadkomma en
stor mängd figurer men hos vilka dessa
figurer ofta konturlöst flyta samman i
varandra och stundom knappt kunna åtskiljas
annat än genom ett namn, en grimas eller
något enstaka vidhängt attribut.
Babylonierna äro kanske bättre än dessa, någonting
i Balzacs stil, skapande sina gudar
mödosamt och kraftfullt och med en viss mörk
vällust. Att kelterna inte lyckades
åstadkomma en verkligt utpräglad och förnäm
gudasynod ter sig nästan som ett
mysterium; men kanske det negativa intrycket
uteslutande beror på de bevarade källornas
torftighet. Våra nordiska förfäder synas
inte ha hort till de sämst begåvade, om
man tänker på figurer som Thor och Loke.
Men alla folk, vilkas mytologi inte från
början illustrerats av skulptur och måleri,
äro naturligtvis ogynnsamt ställda vid en
sådan jämförelse.
Les Dieux eux-mèmes meurent, sade
Théophile Gautier, mais les vers souverains
de-meurent, pius forts que les airains. Poeterna,
den andra sortens människor som då och
då vända sig till mytologierna, ha friare
hand än vetenskapsmännen. De anstränga
sig inte analytiskt, med att leta efter en
sanning, utan syntetiskt, med att leta efter
en harmoni, och gestalta därför sitt
material tämligen efter behag. De fästa heller
inte, när de få tag på en myt eller en
gud som passar dem, särskilt stor vikt vid
objektets eventuella etiska kvaliteter, lika
litet som de i allmänhet be att få se sin
älskades skolbetyg i flit och uppförande
innan de stränga sin lyra till hennes lov.
Bortser man från hebreiska och klassiska
ämnen, som alltid varit aktuella för dem,
var det först germansk och keltisk
mytologi som började poetiskt utnyttjas i
modern tid. Parallellt med arkeologins och
språkvetenskapens landvinningar följde
därpå under adertonhundratalet indisk, egyp-
565
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
