Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hösthornets skald. Av Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hösthor fi ets skald
Vi gingo på var sin sida av en ström
som allt bredare lopp mot det ändlösa havet.
Emellan oss fladdrade en tröttflugen dröm
om det stora vi dräpt, som vart i tysthet begravet.
Den andra kärleken dog då den föddes,
och föddes då den dog, eller, bättre uttryckt,
den blev verklighet och evighet i
avskedsminuten.
Jag hörde du var dålig.
Så kom jag till din bädd,
men studsade för din vita’ hamn,
där du låg som till avfärd klädd.
Du hälsade glatt: »Jo, jag lever än,
stig fram och var inte rädd.»
Vi talade lugnt, då drog du ner
mitt huvud till din barm
och gav mig den enda kyss vi bytt,
en hastig och febervarm.
Jag såg på den grymma vår som stod
och log vid din fönsterkarm.
»Jag hörde du var dålig», så djärvt
konstlöst kan endast den uttrycka sig, som vet att
han icke kan bli banal. Karlfeldt har alltid
varit rädd om sitt innersta. Blottade han det,
gjorde han det endast flyktigt och
antydningsvis. Det utgör en del av det virila
draget i hans väsen. En man rotar icke i sitt
eget lönliga hj ärt- och nervliv och ännu
mindre tillåter han andra göra det. Men
därigenom får också blotta antydningen ett
fint och sjungande vibrato, som dåliga
psykologer finna märkligt hos en »dunderkarl».
Det finns då och då en dosis manligt
skryt hos Karlfeldt. Det lät som ett
trumslag, då Fridolin en gång slog sig för sitt
bröst för att avskräcka »ali världens
klaffarehär». Och ganska riktigt
karakteriserade Karlfeldt sin frände löskerkarlens
sinnesstämning som en symfoni av »högmod, harm
och glädje». Hans glädje har bullrat både
i värdshuset Kopparflöjeln och på
Kom-till-måtta krog. Hans högmod har svällt i
jämbredd med de flöden, som bilda svensk
historia. Han har yvts över att vara en
ättling till Peder i Vibberboda och en
sån-garbroder till Stiernhielm och Lucidor. I
barocktiden är han i sitt esse. Dess
lejonsvallande yverborenhet rimmar sig med hans
smak och sinne för det storvulna. Hur
mästerligt porträtterar han inte i sju versrader
i sin sista samling den tidens manhaftiga
sångmö.
Hon for en kröningsdag till karusellen
i höftbred ståt, i prunkande kaross.
Hon for till gudarnas ’balett om kvällen,
en stolt Bellona mellan röda bloss.
Förbi gick Stiernhielm rak, med vaden spänd,
och Lucidor med huggaren vid länd
stod gnolande i gapet av en gränd.
Den strofen är sprungen riktigt ur
Karl-feldts hjärta, och vilken ord- och jordmust
besitter inte än i dag hans »tillbörliga
vrede». Den går ut över den gamle vännen
Pillman, som »med skakande axlar och
benen i darr» i sin andra ungdoms dårskap
råkat in i dansvirveln i ett modernt
jazzpalats.
Nej, kasta din mask och res ditt krön
bland tidens halsar som krokna!
Blås ut det unkna och bokna
och fnys av vrede och kon!
Din andra ungdom är grann, men du hör
ej med i en fastlag som denna,
bland änkor förgyllda med henna
och rakade fruar och mör.
O, Pillman, du var luteransk
och sund och soligt erotisk,
hvi gör du dig svart och exotisk
och afri- och amerikansk —
en missionär som smyger om kväll
till kvinnornas hula-hula,
ett lejon som lämnar sin kula
att kela med hind och gazell?
Karlfeldts manbarhet har, som man kan
höra, icke avkönats med åren och visdomen.
Han yvs ännu över sin ras och sitt sexus.
Men denna manbarhet är till sist blott en
stark och skyddande förklädnad kring
ömtåliga instinkter. Hur mjuk blir inte hans
hand och hur innerligt hans tonfall, då han
står inför det som är bräckligt och vackert
eller bär offrets märke i denna lidandets
och skönhetens värld. Ingen svensk diktare
har så bekräftat, att manbarhet och
innerlighet förhålla sig till varandra som barken
till saven i ett träd, som är friskt i sin rot.
Karlfeldt skriver en dikt för de blindas dag.
Där finns inte ett uns av sårande
medlidande. Där göres ej ett försök att uppträda
som barmhärtig samarit. Det är tvärtom
skalden som sitter som gäst och mottagare
i mörkrets kammare.
Du räds ej mörka prången,
där jag går vill och svag.
Så led mig på sagogången,
i dag är de blindas dag.
Vilken försynt umgängelse med olyckan
och vilken öm och fin tanke, att det är den
blinde som leder och den seende som följer.
699~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
