Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hösthornets skald. Av Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hösthornets skald
Han är bonden med sin bondepraktika och
prästen med sin bibel, och han är trubadur
och falkenerare i frälsets gård. I dens
ådror, som skrivit dikten Slottstappning med
dess chevalereska, av spelande humor och
lönlig känsla fyllda hyllning till burgundern
och könet, har säkert runnit någon droppe
Vasasvenskt, och hans andliga frändskap
med stormaktstidens fältherrar är i allt
fall obestridlig. Det är väl bara inför
borgaren som man får leta efter
idéassociationerna.
Karlfeldts lyrik har sina källsjöar i en
mans bröst, en bygds liv och ett lands sång.
Den är tradition, som blivit personlighet,
och personlighet, som blivit tradition. Faran
med en sådan diktning är att den kan bli
ren pastichediktning eller virtuosmässig
liärmkonst och onomatopoesi. Jag kan för
min del svårligen njuta av en sådan dikt som
Höstens glädje. Någon enstaka gång händer
det så kanske, att Karlfeldt fastnar i
pastichen och att hans lyrik får en
anstrykning av folklig kulturhistoria och lärd
litterär arkeologi, och att läsaren står som ett
levande frågetecken inför ett alltför
konstrikt eller provinsiellt uttryck, som vrenskas
och sparkar bakut, när det skall tyglas in i
versen. Den kunnige artisten tar loven av
spelmannen. Men det är hemligheten och
undret, att detta icke sker oftare. I de flesta
fall blir det yttre motivet föremål för en
transsubstantiation, som förvandlar det till
personlig syn och personlig känsla. Se
blott på Karlfeldts sätt att behandla de
gamla dalmålningarna. Intet museum kan
bättre förvara denna bildskatt än
Karlfeldts diktning. Om deras färger
utplånades på bondens vägg och kullans kistelock,
skulle de likväl leva i en evig färgernas
ungdom i Karlfeldts Dalmålningar på rim.
Och dock är dalrummet i denna lyrik något
helt annat än ett hembygdsmuseum. På dess
väggar har en levande människa projicierat
sin tro och känsla, sin humor och sin
innerlighet, sitt svårmod och sin förtröstan. Det
finns i Karlfeldts sista samling en
egenartad Kurbitsmålning, som blottar
hemligheten. Den är en illustration till Almquists
»Så jag målar, ty så roar mig att måla».
Där finns fantasirosor och fantasililjor.
Målaren placerar nypon i vårsnåren och sippor
på höstens bröst. Det roar honom att vända
upp och ned på naturens ordning. Och det
roar honom att i tapetens tärnflock sticka
in ett ansikte som ingen känner, men som
för honom själv haft en hemlig betydelse,
precis som de gamla quattrocentisterna
smusslade in sin själs älskade bland den
heliga familjens kvinnor och i änglarnas
sjungande flock. Men det där är
hemligheter som med oss förgås. Det som består det
är den kungliga kurbitsen, som reser sig i
sitt gurkmajestät ur »landen där solen bor».
Jag milar en ros
och lilja därhos,
en ingen tror,
en ingenstans gror.
Och blott till mitt hjärtas nöje
jag slingor och kransar snor.
Jag målar en bild,
en skär och mild,
en ingen vet,
en hemlighet,
förstucken i flocken av tärnor
på mången bergsmanstapet.
Men se min kurbits,
dess resning och snits!
Allt högre den gror,
blir kunglig och stor,
en alla gurkornas gurka
från landen där solen bor.
Nu slutar mitt värv.
Jag går med min skärv,
en ingen minns,
en ingenstans finns.
Men hundrade år och mera
kurbitsen står stolt som en prins.
Detta är artisteri och slöjd, om man så
vill. Men genom detta ingen (som ingen
tror, som ingen vet, som ingen minns) och
ingenstans (som ingenstans gror, som
ingenstans finns) har slöjderiet fått en underton
av personlighet, av allt det som givit
hjärtat sorg och glädje. Förteget och
förgängligt söker det sig en evig fristad i konsten.
I Den underbara kvarnen, som mai
ynglingar av gubbar och ungmor av gummor,
har diktaren i dalmålningens form givit ett
av vemodig humor färgat uttryck åt sina
höstkänslor och sin resignerade förvissning
att ungdomens tid trots alla sagokvarnar är
oåterkalleligen förbi. Han dränker den i en
ståtligt och djärvt dånande slutstrof •— med
bilder, som vittna om en sällsam
språksinnets och fantasiens muskelkraft.
Jag går som förlorad där vårbäcken skvaltar,
jag går över åsar som rakade galtar,
och kvarnforsen dunsar i gistnade rännor,
och kvarnvinden kommer med visslande pennor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
