Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Till 100-årsminnet av Ugo Foscolo. Av Ane Randel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ugo Foscolo
anordna antingen offentliga gravmonument
eller privata minnesvårdar — en sed som
under tidernas lopp och hos skilda folk tagit
sig olika rituella uttryck, än bättre, än sämre
(v. 91—103). Sålunda tillfredsställde de
kristna på ett synnerligen olämpligt sätt sin
visserligen mycket legitima önskan att hålla de
dödes minne levande, när de redde deras
gravar i kyrkorna — ett bruk som gav
spridning åt smittosamma sjukdomar och om
natten framkallade skräckbilder av de hänsovne
(v. 104—114).
I motsats härtill var det en skön tanke hos
greker och romare att förvandla
kyrkogårdarne till sköna cypress- och cederlundar, där
de offrande tyckte sig känna en fläkt från
Elysium (v. 115—129). På samma sätt göra
än i dag engelsmännen, när de å sina
kyrkogårdar utanför städerna hedra minnet av
sina kära och för icke så länge sedan besvuro
hemkomstens genier att beskydda och hjälpa
amiral Nelson. Gravskickens historia visar
sålunda, att de ädla folken alltid vårdat sig
om sina gravar, medan fega och lättjefulla
nationer, såsom »det sköna italienska riket»,
visa dem sin ringaktning (v. 130—145). I
betraktande av ett sådant skamligt
åsidosättande av sin egen värdighet, önskar jag mig —
slutar skalden — en lugn och enkel grav, dit
mina vänner kunna komma och låta inspirera
sig av mitt frimodiga sätt att känna och
tänka (v. 145—151).
På tvåfaldigt sätt inverka gravmonumenten
på ädla sinnen: de uppelda dem till stora
handlingar, och de göra själva mullen, där
de store vila, helig för vandraren. Detta
gäller alldeles särskilt gravvårdarne över
Italiens största kulturpersonligheter i kyrkan
Santa Croce i det lyckliga Florens — gravar
som kanske en gång’ skola rycka italienarne
upp ur försoffningen och egga dem till
stordåd, alldeles som grekerna vid kumlen över
de vid Maraton stupade atenarne lärt sig att
älska fosterlandet och försvara det mot
främmande inkräktare (v. 151—213).
Helig är också den jord där hjälten Ajax
vilar vid Hellesponten. På den plats, där Ajax’
grav är belägen, lever i själva verket ännu
legenden om Akilles’ vapen, som av en
havsvåg rycktes från Odyssevs och återbördades
till den, som gjort sig mest förtjänt av dem,
nämligen Ajax (v. 214—226). Ilos’ grav har
inspirerat den homeriska dikten, vilken hållit
levande minnet av segerrika och ödesmärkta
furstar, till vilken de efterkommande betala
en rättvis tribut av ärebetygelser och saknad.
Och det var Elektra — så fablar skalden —,
de trojanska kungarnes och gens Julias’
stammoder, som av Zevs, sin make, utverkade, att
denna grav skulle hållas i helgd för ali
framtid. I denna grav vilade Erechthevs och Ilos,
och där anropade Tröjas hustrur ödet om att
skona deras män. som kämpade för
fosterlandet. Och där förutspådde Kassandra
Tröjas undergång, men pä samma gång den ära
som skulle komma Hektor till del. Därför
lyssnade den blinde siaren Homeros till
gravarnes röster och hämtade ingivelse till de
sånger, som förhärligade både de segrande
argiverna och de besegrade trojanernas
främste stridskämpe (v. 227—295).
Foscolos femfotade jamber flyta i
allmänhet lugnt och regelbundet och så rytmiskt
som man kan begära av romansk poesi.
Understundom, i upprörda scener, brytes dock
den jämna rytmen, och jamberna stegra sig
som jagande anapester. Detta gäller
särskilt det berömda ställe (v. 210—213), som
skildrar slaget vid Maraton och som
översättaren försökt återgiva i originalets anda.
730
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
