Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den ljuva sömnen. Av Thomas Mann. Översättning av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Th ornäs Ma n n
hedniskt bundna djuriskhet, som rotar
med trynet i jorden och icke varseblir
stjärnornas stora frid över sig. Kalla det
förnämhet — och dess motsats är den
simpelhet, som fullständigt och utan
längtan känner sig hemma i livet och
verkligheten och icke vet av ett högre hemland:
liksom det ju också finns människor, vilka
äro så odödligt simpla och duktiga, att
man inte kan tänka sig, att de någonsin
kunna dö, någonsin bliva delaktiga av
dödens helgd.
Att icke depressionen, utan lidelsen, det
som Gotama Buddha kallar
»vidhängandet», jagets hetsiga uppgående i dagen
och verksamheten, berövar oss sömnen, är
av mer än nervös betydelse. Det betyder,
att vår själ har förlorat sitt hem, att den
i sin iver avlägsnat sig så långt därifrån,
att den icke mera kan hitta tillbaka. Men
tycks det ej, som om just de största och
starkaste bland det lidelsefulla
handlandets människor när som helst lätt skulle
»hitta tillbaka» ? Jag har hört sägas, att
Napoleon kunde slumra in när han ville,
om dagen, bland människor, i larmet
under en oviss drabbning . . . och när jag
tänker på detta, så ser jag framför mina
ögon en tavla, vars konstvärde icke torde
vara vidare högt, men vars anekdot alltid
på mig utövat en oändlig tjusning. Den
heter »C’est Lui» och visar en torftig
bondstuga, vars invånare, man, hustru
och barn, under skyggt beskådande
trängas vid den öppna dörren. Ty där, mitt i
rummet, i upprätt ställning vid det
bristfälliga bordet sitter kejsaren och sover.
Där sitter han, denna sinnebild av
egoistisk och expansiv lidelsefullhet; han har
spänt av sig värjan, stött den slappt
knutna handen på bordet och sover med
hakan sänkt mot bröstet. Han behöver ingen
tystnad, intet mörker, ingen kudde, för att
glömma världen; han har satt sig ner på
en hård stol, har slutit ögonen, lämnat
allt — och sover. —
Den är förvisso den störste, som
bevarar troheten mot och längtan till natten,
och som dock utför dagens väldigaste
verk. Därför älskar jag mest det verk, som
föddes ur »längtan till den heliga natten»,
och som står där liksom i trots av sig
självt i sin gloria av vilja och av sömn,
— jag menar »Tristan» av Richard
Wagner.
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
