Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ny mentalitet i Finland. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny mentalitet i Finland
Man har på många håll, där man
huvudstupa sprungit i famnen på den nya
verkligheten, inte bara tagit farväl av »den
blida, stillastående idyllens ankdamm»,
såsom det heter i Sven Stolpes bok »Två
generationer», utan också av de små avkrokar
av världen, som heta de individuella jagen.
Vår tids subjekt får icke heta »jag», utan
»vi». De som syssla med sitt individuella
själslivs ömtåliga sammanhang betraktas
som ohjälpligt efterblivna; tiden är
praktisk, utåtvänd, de stora kritikerna skriva
inte längre om skönlitteratur, de skriva om
statsmän, industrikungar, tekniker och
ingenjörer, det är det praktiska livets män
som draga till sig intresset. För personliga
stämningar är tiden ute. Åt det inre livets
landskap, dess avgrunder och alptoppar
kan man vända ryggen. Den yttre världen
bjuder uppgifter övernog.
Jag kan inte här företaga en nedstigning
i en modern själs forsknings labyrinter,
men så mycket måste jag säga att man där
trott sig kunna konstatera, att ingen i
längden ostraffat kan försumma någon av de
världar, mellan vilka vi en gång för alla
äro ställda, den inre och den yttre världen.
Förr eller senare kräver den försummade
världen sin tribut och det i en form, som
för en själv kan lämna sammanhanget
ouppklarat. Den som ensidigt borrar sig
in i sig själv, som söker säkra åt sig alla
möjliga friheter, förmåner, oberoenden av
alla yttre förpliktelser, han råkar i stället
lätt under slaveri av den verklighetsrest,
som ändå alltid återstår. Ett exempel
ligger nära: gamle Ibsen. Ju mer
bofast han gjorde sig i sitt inres
dykarklocka, ju subtilare den självanatomi blev,
som han i sina diktade gestalter drev, med
desto större pedanteri utförde han allt vad
verkligheten krävde av honom;
pedanteriet i hans sätt att kläda sig, pynta sig, att
föra bok över sina räkenskaper o. s. v.
var ett slaveri på sitt vis, låt vara att detta
hade också andra psykologiska grunder. Den
åter som helt går upp i det yttre livets ävlan
och glömmer tillvarons inre sida, råkar lätt
ut för gåtfulla nervösa och kroppsliga
störningar, som tvinga honom till ofrivillig
självinskränkning och därmed att taga
hänsyn till sin inre människa -— huru mycket
av vår tids nervositet har icke ett sådant
ursprung. Eller tänk på den ofta drypande
sentimentalitet, som är avigsidan av den
hänsynslösa amerikanska
verklighetsorienteringen, en sentimentalitet utanför
arbetet, som gör så mycket i amerikanskt
andligt liv, inte minst på det religiösa
området, motbjudande för oss. Det är så den
dunkla makt inom oss, som heter det
omedvetna, sörjer för balansen mellan en inre
och yttre verklighet.
Och så denna tro att själslivet förändras
med de yttre vil-lkoren för vår existens, att
den rasande takten på det ena hållet
åtföljes av en lika rasande takt på det andra!
Ett större misstag ges inte. Själslivets
iner-tie överträffar allt vad vi känna till ur
den yttre verklighetens värld. Med Jung,
den utmärkte schweiziske psykologen,
kunna vi fråga : vad ha två tusen år av
kristendom betytt för människosjälen? Det
undermedvetna har hållit hedendomen i gott
förvar. Huru lätt den antika anden kan
återuppstå ha vi lärt oss av renässansen,
ja, av renässans på renässans. Huru lätt
den ännu äldre primitiva anden kan göra
det ha vi lärt oss av vår egen tid. Nej,
det är dårskaper att tala om att
människosjälen förändras med tåghastigheten, att
man älskar annorlunda på en
Cunardånga-re än på en tremastare. Wilhelm von
Humboldt skall, när han dagen efter slaget vid
Leipzig besökte valplatsen, djupt gripen
hava utropat: »Härar förgöras och välden
förgå, men en god vers består
evinnerli-gen.» Den består därför att det djupaste
och väsentligaste i människan icke
förändras, huru än livets yttre former växla.
Däri ligger en varning. Att inte vara så
bråd med att förankra uttrycken för vad
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
