Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Thomas Mann. Av Sten Linder. III—IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
kiskt från livet ännu mera ohjälpligt
utestängde broder. Kriget har emellertid
framkallat en viss omsvängning även i Thomas
Manns författarskap. Det bragte till en
början hans diktning till tystnad och inkallade
honom i stället till en flerårig »vapentjänst
med tanken», vars resultat uppenbarade sig i
hans krigsbok och självuppgörelse, den mer
än 600 boksidor starka essayen
Betrachtun-gen eines Unpolitischen. När han sedan med
jätteromanen Der Zauberberg återupptagit
sin konstnärliga produktion, har även denna
kommit att mer än förr äga kontakt med de
aktuella tidsproblemen. Orsaken härtill är
uppenbarligen den, att han i världskriget och
i samtidens europeiska kulturfråga i viss mån
återfunnit sitt eget inre problem.
I Betrachtungen eines Unpolitischen (1918)
gör Mann samma skarpa åtskillnad som kort
därefter Osvald Spengler mellan andlig,
organiskt skapande kultur och materiell,
för-nuftsmässigt beräknande civilisation. Men
mot Spenglers uppmaning till det till
undergång dömda Västerlandet att fatalistiskt
underkasta sig den mekaniska
civilisationsperiodens inträdande har Thomas Mann
senare inlagt protest ; han ser däri ett tecken
på »missaktning för det mänskliga» och har
så hårda ord därför som förräderi och
snobberi. När han under kriget i motsats till sin
broder Heinrich, författaren av Der
Unter-tan, tog det egna landets parti, motiverade
han detta i sina Betrachtungen därmed, att
han i Tysklands fiender såg den
västeuropeiska civilisationens, demokratiens och den
rationalistiska framstegsoptimismens
målsmän, i den tyska »protestantiska» andan
däremot den opolitiska kulturens värn. Boken
är till stor del en stridsskrift mot
»civilisationslitteratören», som Thomas Mann fann
förkroppsligad i sin egen broder. För
civilisationslitteratören hägrar den »pacificerade
esperanto-jorden», från vilken orättvisa,
smärta och lidelser äro försvunna, och för
att nå detta mål kräver han bland annat även
litteraturens politisering. Enligt Thomas
Mann innebär detta ruinen för den konst, som
ser sin grundtyp i musiken. Konsten är till
sitt väsen metafysisk och antirationalistisk,
och den har sina rötter djupt nere i de
mänskliga ur-instinkterna och lidelserna —
Mann upptar bland dessa även krigets —,
vilka ej låta sig besvärjas av någon ytlig
framstegsoptimism.
Som man ser, är det i Betrachtungen eines
Unpolitischen konstnären, romantikern inom
Thomas Mann som för första gången
ensam för ordet. Han går så långt som att
gentemot »det obetingade och optimistiska
partitagandet för utvecklingen, framsteget,
tiden, ’livet’» öppet bekänna sin
romantikersympati med döden. Och mot
beskyllningen för att därmed hylla en sjuklig
konservatism genmäler Buddenbrooks författare, att
saken med detta ej är avgjord, då sjukdomen
ofta har »alstrat de dyrbaraste värden».
Redan av Thomas Manns antecedentia var
det dock klart, att han ej kunde förbli
stående vid detta förnekande av »livet», vartill
den yttre situationen drivit honom. Efter
freden har också hans försoning med tiden, meel
en human politik, demokrati och
freds-kult bekräftats i den 1922 skrivna uppsatsen
Von dcutscher Republik, och samma
tendenser komma till synes i Der Zauberberg.
»Ingen andlig metamorfos», heter det i den
nyssnämnda uppsatsen, »är oss mera
förtrogen än den, vid vars början står
sympatien med döden, och vid vars slut står
beslutet att tjäna livet. Den europeiska
deka-dansens och esteticismens historia har talrika
exempel på detta genombrott till det
positiva, till folket, till staten ...»
Thomas Manns konstnärliga skaparlust
tycktes tiden emellertid ha kommit att sina.
Hans planer på en ny roman hade skjutits
åt sidan för Betrachtungen eines
Unpolitischen, och i de tidigare novellsamlingarnas
plats trädde essay- och artikelsamlingarna
Rede und Antwort (1922) och Bemühungen
(1925). Det enda undantaget bildade tills
vidare de båda 1919 utgivna »idyllerna» Herr
und Hund och Gesang vom Kindchen. Detta
lilla band väger visserligen, rent litterärt sett,
icke tungt i Thomas Manns produktion, men
det låter oss mer än något annat av hans
arbeten närma oss den reserverade diktaren
som privatmänniska, det visar, att den store
ironikern verkligen äger tillräckligt av
omedelbarhet, sympati och mänsklig värme för
att uppträda som idylliker. Det förefaller
som om han här sökt att närma sig livet i
ett par av dess elementäraste och
oskyldigaste gestalter, ett landskap, ett diur och ett
barn, och för en gångs skull kunnat göra det
utan att stötas tillbaka. I Herr und Hund
studerar Mann sin hund Bauschan och hans
jaktmarker och mediterar över honom på
ungefär samma sätt som Maeterlinck
mediterat över sin dogg Pelléas. I Gesang vom
02
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
