Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
spännande stunder i en ståltrådsbur och ett
par obehagliga sekunder med rännsnaran om
halsen plötsligt på grund av officiell fest vid
hovet benådad och upphöjd i adligt stånd.
Komediteatern kom med en
mönsterframställning. Herr Eklund, den store skurken
med sitt alfonsutseende, söt och knubbig med
nedkammat hår och ett stort ärr på kinden,
tjusade den älskliga Polly, och bägge sjöngo
så rörande tillsammans, han med sin vackra
baryton och hon med sin sopran, att man
förstod, hur uppriktigt ledsen den lilla frun
skulle vara, då hon i något anteciperad
sorgklänning frågade honom, som skulle hängas:
»Är du nervös?» och ger honom den
makabra uppmaningen: »Glöm mig inte.» Mr
Peachum—herr Sture Baude sprutade etter
och gjorde det så bra, att man blev glad
åt honom, och nästan ännu mer förtjust blev
man i Mrs Peachum—fru Signe Wirff. Jag
begriper inte vad som var så vinnande hos
denna slampiga fyllkaja, och ändå vann hon
såsom sådan mitt hjärta. Sättet varpå hon
med små medel utformade typen var utmärkt
konst. Men jag tyckte också mycket om
Ledsna Walter—herr Einar Axelsson, som
med sitt naiva goda humör var den
älskvärdaste förbrytartyp som tänkas kan.
Dekorationerna av Manne Runsten voro
stilfulla i sin tarvlighet, och regin av herr
Eklund lika bra som den i Berlin. Jag skulle
dock varit tacksam, om åttiotalsdräkten
något mer konsekvent genomförts. Det är inget
ont i att »flickornas» nattlinnen voro korta.
Det var tidsriktigt. Men alla damernas
klänningar borde ha varit långa. Jag begriper
ej musiken på något vederhäftigt sätt, men
Kurt Weills än troligen avsiktligt banala, än
originella tongångar voro i hög grad
suggestiva. Måtte vi nu också i sin engelska
originalform få se The Beggar’s Opera, som
på sin tid så förargade ärkebiskopen av
Canterbury! Den kommer nog att glädja oss.
Det är svårt att vara mera aktuell än Erik
Lindorm är det i Röda dagen på
Folkteatern. Stycket är ett riktigt folkskådespel
och behandlar den i augusti 1929, då som
man torde erinra sig — man glömmer fort
— det hade utlovats ett försök att avkasta de
fjättrar, som binda svenska folket.
Kommunister och fascister — det finns ju några
sådana också — voro färdiga, i det fallet
hyllade alla den stolta scoutparollen »Var
redo». Hade det blivit något av — och det
vore ett naturligt utslag av svensk stor- och
småborgerlig naivitet, och till småborgarna
torde man väl få räkna största delen av de
s. k. högersocialisterna, om man trott en så
obehaglig sak vara omöjligt — ja, då hade
pjäsen icke blivit av. Nu kom den som en
lycklig utlösning av en skulle man ej kunna
säga undermedveten oro.
Utom sina höga och obestridliga
förtjänster som skald har Erik Lindorm också den
goda och sällsynta egenskapen att vara en
kåsör av rang, och utom verklig originell
kvickhet har han även en kvalitet till, som
är lika högnödig som sällsynt. Han har sunt
förstånd. Hjalmar Söderberg säger i
»Gertrud», att man talar om bondförstånd som om
det vore något vanligt, men det är något
ganska sällsynt. Lindorm har, om ordet
till-låtes, borgarförstånd, och det är nästan ännu
mera sällsynt.
En folkpjäs skall vara traditionell. En
svensk dylik skall innehålla rätt mycket sprit,
ung kärlek skall segra över ståndsfördomar,
gyckel med herrskaps obefogade mallighet
och även med enkelt folks svaga sidor bör
förekomma. Allt detta finnes i den
Lindormska pjäsen, och detta är en förtjänst; men
därtill kommer också, att den bygger på
alldeles oväntade uppslag och sådana som
äro något mer än lustiga. Högersossen
Andersson—herr Sigurd Wallén har helt
naturligt en allt ljusare syn på
samhällsförhållandena, sedan han dels under ungdomen
genom ivrigt demonstrationstågande något gått
av sig sin rödaste ilska, och dels arbetat
sig upp till en högre levnadsstandard.
En autokratisk typ, en sorts kvinnlig
majordomus, är husets härskarinna, fru
Andersson—fru Dagmar Ebbesen, vilkens
rösttimbre har en strävhet och en rejäl
simpelhet av kan man säga förtroendeingivande
verkan. Parets son, Gideon Torshammar—
herr Georg Skarstedt, röjer genom sitt
anlete, att han har idealistiska funderingar på
ett grundligare blodbad. Dottern Agnes—
fröken Disa Gillis är en uppnosig,
självbelåten, självförsörjande flicka, vilken man
anar kunna kravla sig upp åtskilliga sociala
trappsteg, till vilket knappast något annat än
bra hy berättigar henne.
I samma hus bodde direktör Wibäck i Erie
Gustafsons stilla livsbejakande gestalt med
sin maka, son och dotter. Den ampra frun
hade för att hindra maken att alltför mycket
likna Abraham drivit ut tjänsteflickan och
skaffat ett manligt hembiträde, på vilket
i 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
