Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Jacob Wallenberg. En biografisk skiss. Av Nils Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Afzeliiis
den Lindblomska prostgården i Odensvi,
belägen i en av Östergötlands vackraste
trakter.
Med ett sällsynt lovordande
avgångsbetyg på fickan, där det bl. a. sägs, att
knappast någon bland hans ■ kamrater är
hans jämlike i begåvning, begav sig
Wallenberg på nyåret 1763 till Uppsala och
inskrevs i Ostgöta nation. Hur lockande
det än var för den nyblivne studenten att
njuta sin frihet i studier och glada lag
— och han försummade fortfarande
ingendera — så kunde han bara hålla sig kvar
denna termin vid akademien. Han måste
som de flesta obemedlade studenter ut på
kondition, och redan på hösten fick han
byta Uppsala mot Västervik. Han hade
i så måtto tur, att han kom till själva
borgmästaren, Johan Hanquist, »ett
märkeligt Ljus i Staden Westervik», heter det
i hans gravskrift. I litterärt avseende hade
staden just inga »märkeliga ljus» —
utom just den nämnda gravskriftens
författare, den kuriöse rimsmidaren
och tullnären Anders Nicander, som
bombarderade den läsande
allmänheten med de oläsbaraste verser på latin och
svenska. Poesien var då för tiden —
innan Kellgren rensat luften med sin
kritik — en tjänande syster, och vers var
en nödvändighetsvara på bröllop och
begravningar och vid alla andra livets
tillfällen. Borgmästarens unge informator
blev också oerhört anlitad som
tillfällighetspoet och strödde frikostigt sin myrten
vid brudpallarna och sina cypresser vid
bårarna. Lästa med en- smula lokal- och
personalkännedom bli dessa i och för sig
obetydliga nybörjardikter en hel liten
krönika, som kan ersätta frånvaron av en
ortstidning. Den 17 september 1763 gav
poeten sin tribut vid prostinnan
Grent-zelius’ öppnade grift. På nyårsdagen
tillönskade han den sörjande maken, att Gud
måtte hela hans sår. Han blev också
bönhörd. Redan 20 mars kunde han på klin-
gande latinska distika sjunga om hur
Hymen för tredje gången bekransade de
grånade håren. Grentzelius’ tredje
giftermål med Catharina Charlotta Apiaria,
själv änka för andra gången, blir så
mycket roligare, när man vet, att den vördige
mannen i ungdomen disputerat De
infeli-citate vitæ solitariæ (Om enslingslivets
osällhet).
I augusti 1763 uttalade poeten sin
önskan till den nyförmälde handelsmannen
Fult, att dennes hus skulle bli »af nöje,
mynt och Fultar fullt». Nio månader
senare anklagade han på obligatoriskt sätt
den grymma döden, som icke blott
skördat den unga makan utan också hennes
båda barn, »som knapt fått hufvut fram,
då du det hugger af».
En gång sjunger poeten vid en
sinnessvag mademoiselle Loschs grav och prisar
henne lycklig som aldrig syndat med sitt
förstånd, en annan gång sjunger han, när
häradshövding Grahn på Öland för med
sig häradshövding Sjöbergs änka som
brud. Han är heller ej sen att uppvakta
med dikter vid amiralitetslieutenanten
Tornings och vid rådman Göranssons
bröllop.
Som man kan förstå av de valda
exemplen, var 18-åringen med i de finaste
familjerna; säkert var han högt uppskattad
för sin poetiska talang. Men det tycks
också, som om det ibland skulle ha känts
litet trångt i den småländska hamnstaden.
Det finns bevarad en dikt som är full av
det mustigaste ovett mot västerviksborna,
»Squaller i Westervik d. 2 Decemb.
1764». Vad som passerat denna dag kan
möjligen avslöjas genom något protokoll
i rådhuset — eljes ger dikten själv ganska
klart besked:
Den förste IVlaij jag unde strupen
få incassera litet vått:
Men knapt var första dråppan supen,
Förrn den frå tull till tull var lupen,
Och namn af rus och rænsten fått.
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
