Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk lyrik. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
Vad le de åt i sin sista minut,
är det bud ifrån viin till vän?
Ar det bara ett tack för att allt är slut
till den, som tog lånet igen?
Ar det minnet av allt vad de ägt och mist
eller suset av himlarnas sång?
Var tröst, en liten tid, och till sist
får du veta det själv en gång.
Det är onödigt att mera ingående
presentera Berit Spong : hon har redan lätt och
lekande vunnit slaget, och hennes publik är
säkerligen, åtminstone för svenska
förhållanden, mer än aktningsvärd till omfånget.
Popularitet är inom litteraturens domäner en
ur värdesynpunkt ofta högst dubiös sak;
i detta fall bör man tillstå, att
hjärtevärmen applicerats inte utan smak. Vad
man först och främst lägger märke till
i diktsamlingen Lärkornas land är, att
epikern Berit Spong tagit förvånansvärt
hårdhänt och resolut välde över lyrikern.
Många av dikterna i Lärkornas land äro
ingenting annat än allmogenovell i stik — den
må behandla skrock, legend eller av jord och
blod rykande Nerthusrit —,
allmogenovelli-stik, som av en händelse fått rimmens och
meterns pompösa skrud. Den fara, som
alltid lurar på sådan lyrisk epik är givetvis den
rena, rama långtrådigheten, och trots att
Berit Spongs lyriska form är polerad och
de-liciös nog, har hon inte undgått denna fara.
I sina prosaberättelser får hon oss på ett
belt annat och intensivare sätt att lyssna:
där ställer hon nämligen ej sällan gripande
öden till beskådande. Genom hennes vers
brusar ingen sådan ödesfläkt. Här väver hon
med tröttsam flit vadmal eller näpna
herrgårdsgobelänger, när hon inte målar rustikt
blommiga tapeter. Det har på sistone inte
saknats stämmor, som protesterat mot den
inom svensk skönlitteratur allt annat
överflyg-lande bondeskildringen och hembygdslyriken.
I självbesinningens namn bör ett anatema
över en supremati av denna art noggrant
övervägas. Vad är gott, vad är dåligt inom
litteraturen? Handen på hjärtat. Det
kateke-tiska svaret är i själva verket hart när
genant enkelt, och ett känt identitetsaxiom
lyder : A =A. När man är hågad att avge
protest mot Berit Spongs östgötska versepik,
är orsaken härtill alltså inte den, att genren
i sig skulle vara dålig, men snarast den, att
något om inte direkt dåligt, likväl föga
genuint och fullödigt skapats av henne i denna
genre, som givetvis är lika god som varje
annan. Sådana dikter som Höken, Tecken
och Eniga äro i själva verket endast en
upprepning av vad en gång Karlfeldt och
Österling sagt. Man vill inte förneka att
Berit Spong givit det hela ett visst kvinnligt
mjukt särdrag — den rumsinredning i
allmogestil, varmed hon omger sig och som i
parentes sagt i verkligheten numera endast
torde återfinnas på Skansen, har ett
omisskännligt tycke av att vara inspirerad
huvudsakligen av skånsk slöjd och efter
dalkarlsmönster. Man gör inte Berit Spong någon
tjänst genom att fördölja eller kringgå detta
faktum. Okritisk beundran torde straffa sig
i längden. Snarare är hon betjänad av att
hennes lyriska talang reduceras till sina rätta
proportioner.
Den oro och eld som att döma av
kärleksdikterna i Högsal och örtagård inte varit
Berit Spongs lyrik främmande, har dess
bättre ännu inte helt blivit henne obekant. Det
är inte alltid sagt, att de dikter bli bäst, till
vilka ångesten och oron lämnat sin
tribut; vad man helst vill minnas i
Lärkornas land är i varje fall den rent
subjektiva lyrik, som boken sparsamt bjuder
på. Dröm och aning kunna ännu ge
hennes strofer en vibrerande underton, vars
säregenhet är en halvt med våld
tillbakahållen ömhet. Om dikt kan liknas vid bröd
— och varför skulle inte denna andliga spis
kunna uthärda en sådan jämförelse? —
höidet sägas, att Berit Spong inte bara med
nätta gester kan överräcka sirliga krokaner
men också bjuda på enklare och i längden
hälsosammare bakverk. Med andra ord: hon
kan använda en konstlös balladstrof på
knagglig knittel och skriva en dikt som
»Fångarna i tornen» :
Min önskan var av ett ädelt blod,
av gudars blod, om man vill.
Men själv har jag satt den i fängelsetorn.
Det var jag tvungen till.
Nu sitter min ädla i tornet,
som är hennes livgeding.
Jag går som en vaktfru nedanför
och pysslar med många ting.
Jag ruckar ibland på låsen
och granskar min regel och born
och mumlar ibland: >Var stilla!
Du har ju fatt din dom.>
Jag känner nog flera, som byggt sig torn,
och många har jag sport.
All dagens dörrar behärska vi
men icke skymningens port.
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
