Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk lyrik. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes Ed fe It
Sådana dikter beteckna avgjort en ny
landvinning för Karin Boyes diktning. Inbillar
man sig, att denna skaldinna är fången i en
drömsk och verklighetsfientlig värld, är en
dikt som Torkel Tyre ägnad att
skingra ett sådant misstag. Karin Boye ser kärvt
och klarsynt på verkligheten. Hennes mod
blir dubbelt värt i belysning av denna aldrig
förljugna verklighetsuppfattning. Formellt är
hennes vers i all sin kantighet utpräglat
personlig, och endast mot den suddiga
modernism, varåt hon offrat i några dikter, skulle
man vilja resa en gensaga. Där förnimmer
man nämligen inte hennes egen röst, och där
blir också målföret osäkert svävande. Eljest
kan mycket sägas till denna skaldinnas favör.
Av Hjalmar Gullbergs för ett par år
sedan utgivna debutbok, I en främmande stad,
fick man ett intryck av omisskännlig om
också en smula svävande och ännu om fullt
giltiga uttryck oviss lyrisk talang. I hans nya
diktsamling, som fått titeln Sonat och är
uppdelad i satserna Appassionato — Con
gra-zia — Scherzo — Final, synes scherzot
minst lyckat: det kapriciösa slår ibland slint,
satiren är tämligen uddlös, och det hela
laborerar med en smula billiga effekter. Strängt
taget äro endast några av de
ironiskt-epi-grammatiska quatriner, som kallats Lyriska
tändstickor, osökt spirituella. Det är
uppriktigt sagt svårt att finna något lustigt i sådana
dikter som Glädjens goddagspiltar, Interiörer
och Ars poetica.
Man kan inte döma om hur djupt rotad
och passionerad Gullbergs religiositet, som
ryms i avdelningen Appassionato, i själva
verket är. Vid sidan av den tro, som talar i
Racines magistrala Cantiques spirituels,
skickligt översatta av Gullberg, verkar hans
egen religiositet onekligen nervös och
ane-misk. Detta hindrar inte, att behovet av
religiös auktoritet — säkerligen ett för
nutiden typiskt drag — hos Gullberg kan
vara av äkta art. Oron och
hemlöshets-känslan, varåt han ger diskreta och värdiga
uttryck, äro i varje fall ej att ta miste på.
Säger man, att den religiösa symboliken hos
Gullberg är på det hela taget smakfullt
utnyttjad och prydligt arrangerad, är detta
emellertid ett omdöme, som är ämnat att
träffa endast den estetiska sidan av saken.
Frågan om religiositetens äkthet,
uppriktighet etc. hänskjutes med tillbörlig blygsamhet
till högre ort. Någon gång kan likväl Gull-
berg komma i farligt grannskap av en fadd
oljetrycksstil, så i Tre träd i Judalandet, ocn
en sådan dikt som Saulus gör i allt sitt
estetiskt koketta raffinemang en mindre gripande
effekt än författaren säkerligen avsett.
Mjukt böljande ton och ett stundom
virtuost passagespel utmärker Gullbergs
erotiska lyrik, som kanske utgör den
förnämsta behållningen av denna i det hela förnäma,
sobra och intelligenta bok. En dikt som
följande, där treenigheten, kvinnan, naturen och
tystnaden besjunges, har en musik som trots
sin sordinerade ton länge dröjer kvar i ens
minne; den tillhör med all rätt avdelningen
Con grazia:
Ej längre går ett skepp i viken fram,
ej längre hörs i trädens blad en vind.
Du ligger vid min sida, allvarsam,
och lutar mot min skuldra mjukt din kind.
Djupt i en tystnad utan gräns sjönk allt,
naturens röst och människans begär.
I samma mörkers armar din gestalt
och mina tunga lemmar vila här.
I tingens kedja knöt en hemlig länk
din själ till min för att förena oss
med nattens dunkla ting, med böljestänk
och träd och moln och gömda stjärnors bloss.
Karl Ragnar Gierows diktsamling Den
gyllene ungdomen — den är inte hans första
—- uppenbarar en smidig formtalang, för
vilken inte många finesser synas oövervinnliga.
A priori är man benägen att ställa sig
skeptisk till formellt otadliga, ungdomliga
lyriker, då det som regel visar sig att de i grund
och botten ingenting originellt ha att säga.
Gierow utgör ett undantag från denna regel.
Av hans dikter påkallar särskilt den grupp,
som givit boken dess namn, vårt djupare
intresse. Kärleksdikterna, som i vaga ord ge
uttryck åt ungdomliga allmänupplevelser:
ensamhet, spleen, blodets hunger och mättnad,
sakna stundom den pregnans, som skulle göra
dem verkligt minnesvärda. De inte odelat
vidriga minnena från värnpliktstiden ha givit
Gierow stoff till ett knippe dikter, där
karl-feldtska rytmer schwungfullt utnyttjats. Där
saknas visserligen inte den sorts
spetsfundiga humor, som i eminent grad är spexets,
och i sin halvt parodiska och travesterande
hållning äro dessa dikter underhållande nog.
Det är likväl inte i sådana ting som man
bör söka det värdefullaste i Gierows
diktsamling. Odelat intresse väcker han först och
främst med cykeln Den gyllene ungdomen.
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
