Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Namnlösa hjältar. Av Olof Bosson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Bosson
sjö kom den att rulla runt, så att han måste
byta tag gång på gång. Strax intill såg han
sin far flyta på en åra . . . Brodern kunde han
ej se. Nu var båten nära att sjunka . . . Nils
Klitten hade kommit honom närmare.
— Tag årån, Per! ropade han. Du skall rädda
dig . . . Mer hörde han icke . . . En sjö tog
båten bort under honom. När han åter blev
fri, fick han tag i årån . . . men hans far var
borta . . .
Kort därefter kom Kresten Konges båt över
reveln och bärgade honom. Inne på stranden
ljöd jämmern högt. Två båtar hade kantrat, och
flera män voro borta . . .
Vi gå mot kvällningen långsamt utmed
stranden och följa med blicken de vita
seglen där ute. Här och var har havet
kastat upp några vrakspillror. Bland rester
av tågvirke och skeppsplankor ligga också
några fragment av möbler och tavelramar
med bitar av fotografier ännu kvarsittande
i ramen. Tydligen en återstod av vad som
en gång varit inredningen i en kajuta —
det enda som kunnat skänka sjömannen
en känsla av hem under långväga färder.
Något längre norrut ligger den plats, där
man i väldiga travar samlat mera
värdefullt vrakgods för att sedan på offentlig
auktion försäljas för kronans räkning.
Hälga tankarna gärna tillbaka till de tider,
<lå vrakplundring var en av kustbornas
viktigaste inkomstkällor, och då
skeppsbesättningarna ofta mötte döden i land,
sedan de med knapp nöd bärgat livet där ute
bland brottsjöarna. Bistra tider, hårda
sinnen !
Nu sända Västjyllands fyrar varnande
och vägledande sina väldiga ljusknippen
ut över havet, och vi veta, att i ingen enda
av de små fiskarstugorna, vilkas ljus
vänligt blinka genom kvällsmörkret, skulle en
skeppsbruten förvägras bistånd och vård.
I utkanten av byn ligger halvt igenvuxen
en gammal kyrkogård. Inga blommor
pryda här gravarna; de skulle snart dö i den
saltmättade luften och den pinande blåsten.
Lutande träkors stå resta över knappt
skönjbara gravkullar, somliga med ett
halvt utplånat namn, andra helt utan. Här
vilar säkerligen mer än en okänd
sjöfarande — en gång av vågorna spolad upp
på stranden — bortglömd, i främmande
land. En beklämmande tystnad råder; det
sorgsna suset i strandråg och gräs och
havets eviga sång mot stranden är det enda
som stör den. Plötsligt kommer därutifrån
böljande upp mot oss det långa, klagande
skriet från en ensam fågel och ger ton åt
den ödsliga, tröstlösa stämningen här ute,
där havets okände soldat sover sin sista
sömn.
Michael Ancher. Två f iskare. Oljemålning. 1889.
Danska Statens Konstimiseum.
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
