Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ung svensk romankonst. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ung svensk romankonst
delen av berättelsen om deras dygnslånga
fest ute på Ryssvallen, mat- och
spritorgierna, ruset och bakruset. Dagen ägnas åt
Bacchus och natten åt Venus, men i
gryningen uppenbarar sig Thanatos, dödsguden,
och kallar bort två av sällskapet: den ene
drunknar under morgonbadet, den andre
hänger sig i ett träd. Men det är nog inte
lämpligt att bruka de gamla gudanamnen i
detta sammanhang, de föra med sig alltför
förnäma associationer. Det druckna
kvarteret är en Bellmaniad från 1900-talets
Stockholm, där Fredmans plats intages av
hamnbusen John Johnson och musiken och lyriken
inte ha någon plats alls. Skulle det kunna
destilleras ut någon droppe poesi därur, så
bleve den till art och innehåll lik det Falstaff
Fakirska rimmet:
Proletären gärna ville
dricka punsch och spela kille.
Det druckna kvarteret kommer en att erinra
sig en annan modern Bellmaniad, Majestätets
grannar av Elin Hök, som kom ut för något
år sedan och då anmäldes i denna tidskrift.
Där var miljön nära nog densamma, ett
kvarter i Gamla staden, varest glädjen
gärna blommade i närheten av brännvinsflaskan.
Men hur mycket mänskligare och därför
också finare och innehållsrikare var inte
Majestätets grannar! Figurer som den gamla
förtorkade, osjälviska sömmerskan Fia Klax och
den blinda flickan Ezaline, kring vilka det
står den gloria som är poesiens hemlighet,
äro otänkbara i Värnlunds roman.
Man skulle dock fördraga Det druckna
kvarteret, om man däri bara funne en rask
och uppsluppen festskildring, en sagolik
historia som man sluppe ta på allvar. Man skulle
till och med kunna beundra den bacchanaliska
målningen, gjord som den är med obestridlig
verv. Men författaren, som har en böjelse för
det teoretiska, har till sin berättelse fogat
en principdebatt, som kommer läsaren att
känna sig belt olycklig. Ett ungt par ställes
inför det problemet om de skola låta sitt
ofödda barn leva eller om de skola vända
sig till någon fosterfördrivningstant. I en
not upplyses man om att historien tilldrar
sig för tjugo år sedan, då den moderna
tanken ännu inte hade arbetat sig igenom
snårskogen av medeltida moral och
vanföreställningar och människor därför hade att föra
många onödiga strider mot »den gamla tidens
anda, som ju är en bastard av kristliga lyd-
nadsföreställningar och rousseauansk
naturhängivelse med åtföljande respekt för de
’naturliga’ drifterna». Man undrar om detta är
pudelns kärna, om boken har det allvarliga
syftet att plädera för fosterfördrivning. Men
det ser inte så ut. De två unga låta av
busen Johnson omvända sig till naturen,
nativitetsökningen och barnakärleken. Johnson är
förkunnare av någon sorts naturevangelium,
hans gud synes vara den gamle Pan.
Gentemot honom står skomakare Andersson,
kallad Jesus, och han predikar förnuft,
behärskning och asketism. Han överväldigas
emellertid av Johnsons profetiska svada. »Som en
vän talar till vänner när de i
morgongryningen går tillsammans från en stor fest,
så har jag talat till er» — med denna
Zara-tustravändning slutar busen och går sin väg,
följd av skomakaren.
Att berättelsen skrider ur den realistiska
sfären in i sagans och mytens är visserligen
fullt i sin ordning. Därigenom maskeras det
orimliga i händelserna. Man kan möjligen
också finna sig till rätta med »Den gamla»,
den uråldriga häxan i kapitlet »Den gamla
moder jord». Men när busen Johnson och
skomakaren Jesus-Andersson i bokens slut
uppträda som bergspredikare, blir man
enbart konsternerad. Det ser ut som om det
skulle finnas någon mening däri — men finns
det verkligen det?
3-
Johnson och Värnlund tillhöra båda en
modern skola, som man skulle kunna kalla
den brutala. Vilhelm Moberg har en
mindre bestämd dragning åt det hållet. Jämförd
med de nyssnämnda författarna är ban
tyngre i rörelserna och omständligare i talet.
Han har heller inte Eyvind Johnsons
psykologiska skärpa.
Moberg debuterade för ett par år sedan
med Raskens, en småländsk soldatfamiljs
historia från indelningsverkets tid. Han kom
då kraftigt rustad och intog genast en
position, som han med sin nya roman väl
försvarat. Långt från landsvägen är lika
omsorgsfullt upplagd och solitt utförd som
Raskens. Men författaren arbetar säkrare och
målmedvetnare, och resultatet har därför
blivit väl så märkligt. Händelsernas centrum
är en ensligt belägen gård, som i långa tider
varit i samma släkts ägo. Äldste sonen
övertar stället, sedan föräldrarna dött eller satts
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
