- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettionionde årgången. 1930 /
291

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ansgars värld och verk. Några anteckningar. Av Em. Linderholm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ansgars värld och verk

i kyrkan tidigt fick hävd för sig. Det är,
såsom Marius Nielsen uttryckt det,
Ansgars förtjänst, att Danmark och Sverige
kristnats med ordet och icke med svärdet.
Den fredliga missionens historia och
uppgift i Norden glömdes icke. Vi se det,
då ärkebiskop Unni 935 begav sig till det
då åter hedniska Birka, sedan Henrik I
tvångskristnat den svenske
Hedebyko-nungen Gnupa 934, vilkens förbindelse
med svearna Unni tydligtvis skyndade att
göra bruk av. Jag tror också, att den
fredliga kristningen lämnat ett arv av
bestående värde hos oss. Det ges ett
minnets och traditionens band, som binder
Ansgars verk samman med Nordens
svenska och danska kyrka för alla tider.

Men oberoende av all framgång står
synnerligast i religionens historia
personligheten, och otvivelaktigt hör Ansgar till
de stora personligheterna i trons värld.
Det ges svagheter i hans utrustning. Han
var ingen kraftkarl som Ebo, ingen av
dessa biskopar i dåtiden, som kunde
hantera svärdet lika säkert som krumstaven.
Och vi förstå, att Ansgar icke var
mannen att med hjälp av några få värja
Hamburg 845.

Det är en viss vekhet i Ansgars natur.
Endast hans starka religiösa energi har satt
honom i stånd att mäkta sitt livs hårda
påfrestningar. Han oroas lätt och faller ej
sällan samman i ångest. Han är
egentligen inriktad på det inre livet och dess
omskiftelser, som utlösa sig med tydlig
lätthet i visionära och ekstatiska tillstånd.
I mycket var detta en följd av hans
uppfostran, men sin djupaste rot har det i
hela hans själsliga utrustning.

De starka svearna tyckas ha märkt
något sådant hos Ansgar. Det är ett
minnesvärt ögonblick i Birka 851, då Ansgar
är utom sig av oro inför den avgörande
lottkastningen. Som vi sett, blev den
gynnsam. En av vännerna bland hövdingarna
gick då genast till Ansgar. Där står ärke-

biskopen i sin benediktindräkt och den
svenske hövdingen i sin rustning. Det var
två kulturer, två skilda traditioner som
möttes. Och svenskens ord föllo så:

»Var stark och visa dig som en man,
ty Gud säger ej nej till din önskan och
förkastar ej din sändning.»
Formuleringen är väl kristen och senare, men något
av själva saken har nog bevarats i orden.

Trots vekheten och känsligheten i
Ansgars väsen, trots alla visioner och all
ekstas ligger det dock kraft i hans natur,
när det gäller. Då andra vägrade, var han
utan tvekan beredd att gå både till
Danmark och Sverige. På första resan dit
vägrade han vända om, ehuru han stod
där utplundrad på en avlägsen strand.
Men det är nu så, att en ekstatiker och
en visionär icke med nödvändighet måste
vara en ren drömmare och en oanvändbar
fantast. Kyrkans historia liksom bibelns
har många exempel härpå. Även mystici
hava visat sig starka i handling utåt.
Det är den religiösa kallelsen som kan
göra även veka och försagda naturer
starka.

Det låg, av allt att döma, i Ansgars
personlighet en hemlighetsfull makt, starkare
än den fysiska styrkan. Ensam kom han
upp till Nordens konungar och folk. Det
var icke genom politiska påtryckningar
och diplomatisk konst han vann dessa på
deras egen mark. Och man må minnas,
att han kom till folk med stor
levnadsklokhet och gammal visdom, stor
människokännedom. Hur vann han? Jag tror
knappt att jag går för vida, om jag säger:
Genom en i hierarkiens historia sällsynt
och enastående godhet, renhet och
uppenbar hederlighet i väsen och handling samt
tillika genom den andliga myndighet, som
han också, trots all sin försynthet, ägde.
Jag tror att Rimbert har rätt, och det
vittnar om en god iakttagelse och förstånd
på människor, då denne om Ansgar
skriver : »Genom det himmelska behag, som

291

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1930/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free