Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Fri vers. Av Olle Holmberg - Höstkväll på Hallandshed. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Holmberg
men som ett smidigt djur eller ett hjul av
blankt stål äro vackra. Man undrar bara:
varför voro melodierna gröna, och varför var
flickans mun glimmande ? Hade hon verkligen
råd att hålla sig med guldplomber?
»Kom inte och spela de gamla visorna
mer», utropar Artur Lundkvist; han vill
nämligen ha dem som äro ännu äldre, de
som sjöngos, skrevos, skrattades och ibland
viskades fram innan ännu någon oktav var
uppfunnen och något instrument byggt. Vi
måste lära oss andra melodier, vi måste
leva utan tro, vi måste gå bort ur
trädgårdarna, lämna karnevalerna och simma ut ur
dödvattnet: det är hans ständigt upprepade
råd och bekännelse, och går också vägen vil {+-+}
se så vill han, då epitafiet en gång skall
författas, likväl ha denna merit ihågkommen:
Men vi har dock gån att söka något —:
prisa vår sökarlust!
Gärna det, och helst när sökandet har lett
till något. Hittills har det, som sagt, mest
lett ifrån något. Något mer än denna
frihetens preliminära filosofi har Artur
Lundkvist dock vunnit vid vägen: det är små
människoöden som han i sin långradiga,
osymmetriska poesi-prosa kan fånga starkt, milt,
djärvt, fint och levande: en ensam
cellist, en kärlekshungrig kvinna, en
sömmerska fem trappor upp och en bjärt klädd dam
som för sista gången vandrar sin bittra väg
till glädjen. Livskänslan hos Artur Lund
kvist är i sådana dikter blandad med sitt
komplement och sin motsats: medkänslan, och
så fort det finns en blandning i en diktares
vers, så är det hopp om den. Hos somliga
finns det knappt så mycket som en
ingrediens.
Man kan med en viss avsiktlig
dubbeltydighet kalla Artur Lundkvist för en kraft i vår
unga litteratur, och hans poetiska värde är
redan så stort att förlaget nästa gång utan
risk för protester säkerligen kan stava hans
namn på titelbladet med stora
begynnelsebokstäver.
HÖSTKVÄLL PÅ HALLANDSHED
Av FREDRIK VETTERLUND
Går där en stig över heden,
står där en stuga vid stigen.
Grå som en gumma den lutar,
alltid sig lik genom åren.
Ödsligt en gyllene sommar
blänkte på ljungen omkring den.
Nu är det höst, och härute
tiger dess grådag i själen.
Tiger dess grådag i själen!
Heden försvinner i fjärran.
Skyarna fara däröver,
jagade hastigt av blåsten.
Likasom rök de förrinna,
rolöst som människoöden,
sluta sig sorgset tillsamman
i en oändelig skymning.
Hedens oändliga skymning,
mörkret och blåsten härute,
allt, när din höstdag har kommit,
blir till ett requiem för dig.
Orgelmusiken som dånar,
säg, är det Kaos som spelar?
Eller — o hopplösa fråga! —
vänliga andar uti den?
Fordom på farande molnen
seglade fädernas andar.
Kanske härute du möter
dem som i livet du miste?
Fjärran bland städernas vimmel
fann du ej ord för din saknad.
Hedens oändliga skymning
löser dem mäktigt ur djupen.
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
