Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Henrik VIII. Andra aktens fjärde seen.
hams och kardinal Wolseys fall, och det
vackraste är den senares troligen av
Shakespeare skrivna ord av självbesinning vid detta
tillfälle. Denne »scharlakanssyndare», som
det så pittoreskt hette om Wolseys lysande
sammetsdräkt och blodröda synder, älskade
makten och skrev något oförsiktigt »Ego et
rex meus».
Och faller man, som Lucifer man faller
för att ej hoppas mer.
Han spelades med kraft och auktoritet av
Gösta Ekman. Buckingham—herr Edvin
Adolphson hade en intensitet och en
maskulinitet, som man lade märke till. Anna
Bo-leyns lilla skälmska, vid franska hovet
skolade person gavs med mycket behag av Inga
Tidblad. Bland damerna var det i alla fall fru
Pauline Brunius, som i Katarinas ädla
drottninggestalt var nummer ett. Med rättens och
olyckans höghet var hon både vacker och
gripande, kanske mest inför domstolen.
Dödsscenen hade det största fel en dödsscen kan
ha, den att vara för lång, och det är endera
Shakespeares eller Fletchers fel men
ingalunda den utomordentliga skådespelerskans,
vilken väl dessutom hade den största förtjänsten
av att detta märkliga stycke, som var
uppsatt med stor kostnad och smak av den
engelske gästregissören Mr. Thomas Warner, blev
framfört på vår även då det gäller mycket
krävande litterära skådespel så frikostiga och
konstnärligt kräsna främsta privata seen.
Av Henrik VIII hade Rune Carlsten,
denne ej blott intelligente utan ibland store
skådespelare, gjort en psykologisk och
fysiono-misk studie av hög rang. Kungen var vid
detta tillfälle fyrtiotvå år och hade ännu ej
blivit så ofantligt fet, som han var vid slutet
av sitt liv. Masken hade Carlsten format efter
Holbeins porträtt. Ansiktet fick ett
anglo-sachsiskt drag, blicken hade något av ilsken
och lömsk fargalt, sättet att vårdslöst och
slängigt gå ut och in, utan att lägga märke
till om det stod några lorder eller
ärkebiskopar i rummet, var ypperligt funnet. De tvära
övergångarna från falsk fryntlighet till
ursinnig ilska torde också varit efter naturen.
Av kostlig, tragikomisk verkan var han, när
ban satt och grubblade i sin samvetsömhet,
då man visste, att bilan blixtrade i
bakgrunden. Det är ej ofta man får se en historisk
person, så innan och utan riktigt återgiven.
Det var en lysande samling av herrar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
