Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. La tir in
W. Somerset Maugham är en mångsidig
och levande författare. För trettio år sedan
skrev han till och med ett skådespel på tyska,
och han känner lika bra till Heidelberg som
Cambridge. Han är ej avfärdad med ordet
»skicklig». Om jag skall vara ärlig, säger
jag: Finns det så värst många i Norden,
om jag måste vara alldeles sanningsenlig
säger jag: Finns det någon i Norden, som
nu kan skriva ett lika välbyggt och
intresseväckande skådespel som hans här på
Dramatiska teatern givna »Cirkeln», eller hans
sista här på Blancheteatern uppförda stycke
Den heliga lågan. Vi svenskar skola ej vara
så förbålt egenkära.
I sina noveller påminner han om
Maupassant och har som han något äkta,
starkt och brutalt. Här i »Den heliga lågan»
är det frågan om, huruvida man har rätt
att utsläcka en obotligt sjuk mans liv.
Saken har varit före i livet och litteraturen och
särskilt i det förra åtskilliga gånger.
I en villa vid London lever, men med litet
liv, en vid en flygolycka ohyggligt lemlästad
ung man, Maurice Tabret—Per Axel
Branner. Han är obotlig och rullas i en stol.
Hans hustru Stella—fru Esther Roeck
Hansen återges av skådespelerskan på ett sätt
som säkert icke här i Sverige överträffas, då
det gäller ett distingerat, genomförfinat spel.
En ädel gestalt har hon med något tjusande
ödesdigert, som väcker tanken på en av de
främsta aktriser jag någonsin sett, nämligen
Mademoiselle Marthe Brandès. Hon och fru
Roeck Hansen kunna vara hur utsökt eleganta
som helst utan att den allra minsta
skiftning av banalitet stör. Man förstår snart, att
hon både älskar och älskas av sin svåger
Colin—herr Ragnar Arvedson. Själv är den
sjuke lidelsefullt fäst vid sin vackra hustru.
Det till synes så stilla livet på Gatley House
är laddat med ännu mera elektricitet. En
medelålders sjuksköterska—fru Gull Natorp
är nämligen, utan att hon visar det, gripen
av den häftigaste lidelse för sin patient och
är intagen av en rasande svartsjuka mot
hustrun.
Så en morgon är mannen död. Man
upptäcker, att han fått ett alltför stort antal
sömnpiller, som krymplingen omöjligt hade
kunnat nå själv. Vem har förgivit honom?
frågas det ångestfullt. Hustrun, svarar
utom sig sjuksystern. Men det var modern,
som ville befria sin son Maurice från ett
ständigt och obotligt lidande, som skulle ökas
då han fick vetskap om hustruns känslor för
sin svåger. Och hon ville också att detta nya
förhållande — ty Colin hade redan ägt sin
svägerska — skulle som parterna häftigt
önskade det sluta i ett äktenskap. Hon ville
utföra en s. k. befriande handling. Gjorde
hon rätt? Olika svar ha lämnats. Många
ha talat för lönnmordets eventuella
berättigande. Till Guds ära ha ej bara jesuiter
utan även många andra fullt moraliskt
övertygade personer släckt tusentals livsgnistor
mot deras önskan. Få vi ej nöja oss med att
säga, att rätten till lönnmord — naturligen i
bästa välmening och utan egennyttiga syften
— är en synnerligen vansklig sak, vare sig
det sker för att Jehova så vill eller för att
Eros önskar det.
Den fasta, klara konstruktionen av pjäsen
är redan den en mycket god författares verk.
Det fanns dock intet kallt eller schematiskt.
Allt var naturligt. Mrs. Stellas ångest och
medlidande vid sin mans smekningar var
gripande. Makens manliga tapperhet inför
lidandet samt hans obegränsade beundran för
makan gjordes friskt och riktigt av herr
Branner. Även den gamla
modern—Concor-dia Selanders frasfria handlingskraft och
stilla allvar voro beundransvärda.
Skönast och mäktigast verkade på mig
den seen, som utspelades mellan
sjuksköterskan och modern, där den senares nästan
antika storhet och den av sin lidelse i grund
skakade sjuksköterskans kristna etik smälte
samman till något allmänmänskligt och
ödmjukt inför smärtan.
En man till påseende, som Frederick
Lonsdales »Ön approval» kallas på
Blancheteatern, är en engelsk farskomedi, som något
påminner om Strindberg, därigenom att de
älskande överhopa varandra med ovett. Det
verkar kattförlovning, men jag har alltid
tänkt mig, att en viss bister sexuell åtrå
borde ligga under. Det gör det ju hos
kattorna. Man saknar i stycket varje antydan
om att dessa herrar eller damer skulle vilja
något annat än klösas.
Idén är lustig som själva titeln på stycket.
Richard—herr Olov Riégo, en herre på
£300 om året, älskar en halväløre dam, som
förut varit gift. Denna Mrs. Patricia torde
ha £30,000 om året. Det är visst meningen,
att det också skall vara någon liten riktig
känsla med. Mrs. Patricia—fru Gull Natorp
bjuder nu Richard med till sin av P. A. Bran-
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
