- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettionionde årgången. 1930 /
374

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholmsutställningen 1930. Av Ärland Noreen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Är land No reen

ket rimligt att dit hänföra de s. k. ideella
värdena, och som ett sådant får man väl
ändå räkna arkitekturen. Det är en
mycket vanlig gammal uppfattning att det
Sanna och det Sköna äro värden i och för
sig och inte bara praktiska hjälpmedel för
vårt materiella välbefinnande. (Det senare
är ju som att vilja spänna Apollo för
plogen och Venus för hölasset). Huruvida
kulturen är till för vår skull eller vi för
kulturens skull kan som bekant
ifrågasättas, och huruvida utställningsbyggnaderna
äro till för de utställda föremålens skull
eller vice versa, det tycker man, åtminstone
sedan man sett utställningen, mycket väl
kan diskuteras.

Men jag börjar visst teoretisera som
den värsta funktionalist, och det är farligt,
farligt. Man kommer huvudstupa in på de
olösligaste filosofiska problem. Hur säger
inte Goethe: »Ein Kerl, der spekuliert, ist
wie ein Tier, auf diirrer Heide von einem
bösen Geist im Kreis herumgeführt, und
ringsumher liegt schöne grüne Weide.»

Det borde funktionalisten tänka på, och
i själva verket är det nog heller inte så
farligt med hans spekulationer, han bara
älskar att insvepa sig i ett moln av logik.
Låt oss tänka iskallt på problemen,
utbrister han, men han säger det med en
sådan hetta att det a priori låter litet
misstänkt. Han är alldeles för ivrig att
motivera vad ban gör, för honom, liksom för
oss andra, är dock förståndet
huvudsakligen ett medel att försvara sina
förutfattade meningar. Det är nog inte så mycket
logiskt tänkande som tro, hopp och
kärlek det är fråga om.

För att ta ett litet exempel så skyr han
som pesten allt vad ornament heter, men
han har ingenting emot fritt svävande
leksaksdjur eller randiga baldakiner. Det må
vara hans ensak, men jag bara frågar:
Vilken tänkare skulle fallit på att göra
en sådan distinktion?

Arkitekten, liksom andra konstnärer,

drives i sin produktion av en blind
skapardrift, som han inte kan stå emot, men att
höra honom försöka förklara varför han
gör på det ena eller andra sättet, det är
som att höra en förälskad försöka
förklara varför han tillber föremålet för sin
ömma låga. Hans verk är ingen följd av
hans teorier utan tvärtom. Man kan
tänka sig många byggnadsstilar, vilka
ungefär lika bra som den nu moderna skulle
passa till det funktionella programmet,
liksom man kan sjunga samma torra text
på flera olika melodier. Principerna
kunna vara aldrig så förståndiga och bra, men
det som sätter karaktär på det hela och
som gör att man känner igen en arkitekt
i hans verk, lika väl som en författare
eller kompositör, hur än vederbörande tror
att han lagt om sin stil, ligger på ett helt
annat plan.

Man blir inte originell därför att man
försöker vara det, utan därför att man inte
kan låta bli, och ett hus blir vackert på
samma sätt som en kvinna blir det: utan
ansträngning. Skönheten är utan tvivel
konservativ till sitt väsen. Man väntar
t. ex. inte av en vacker flicka att hon skall
ha nya överraskande former att uppvisa,
och det är nog inte på grund av utan trots
det nya som finns där som vi finna
utställningen så tilltalande. Det ligger
nästan i sakens natur, att det absolut nya är
omöjligt för oss att uppskatta; det
väcker inga idéassociationer till liv, kommer
inga strängar att dallra.

Det bästa hos utställningen och det som
gör att man trivs så bra där är heller inte
den lilla moderna fernissa man smetat på
utan den verkligt gammaldags trevnad,
som råder där, alla nya påhitt till trots.
Där kan man lustvandra under gröna
träd till musikens toner, sitta på soffor
och ro i båtar, dricka kaffe lippe ibland
trädkronorna eller trängas med försäljare
i granna dräkter.

Det är så klassiska nöjen alltsammans,

374

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1930/0414.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free