Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Love Almqvists poetiska exotism. Av Fredrik Vetterlund. Ungdomsverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Love AI m q v i s t s p o e ti s k a exotism
ligare nordanländer, där träd och buskar bli
allt glesare och smärre och slutligen blott
»ändelösa fält, vita av snö» breda sig under
den nattblå himlens sjustjärnor — innan
Grimur står inför det sagoaktiga isslottet.
Men trots att sagan därtill bjuder på flera
finska namn liksom Murnis har bretonska,
är det ännu knappt någon finsk etnografisk
egendomlighet Almqvist vill framsuggerera
(finsk kalevalapoesi hade dock just införts
i ’svensk romantik genom den bekante
finländaren A. I. Arwidssons översättningar
för Poetisk kalender 1820, och Arwidsson
umgicks även med Almqvist personligen
under sin vistelse i Stockholm). Till Almqvists
poetiskt-geografiska exotism kunna
emellertid dessa ställen i Arcturasagan räknas.
Sagans finska namn, »språkljuden»
Sampo, Läminkainen m. fl. hörde väl ock så pass
tidigt till det »underligt främmande», som
betog Almqvist. På detta ställe kan erinras
om, hur han gör exotism av själva det mest
närliggande, av gamla svenska ortnamn och
andra namn. I inledningen till »Amorina»
påstås att namn på några Stockholm
omgivande socknar ha »asiatisk melodi», »ljud
ur en okänd forntid», och än allvarligt, än
tydligen skämtsamt begår han annorstädes
en rudbeckiansk etymologi, som måste kallas
halsbrytande. Hans ironiska dubbelhet, som
bland annat bottnar i indifferent skepsis,
synes mig framkomma på denna punkt. Det
är lek, infall, nyck, och läsaren får skylla
sig själv, om han tar det annnorlunda.
* *
*
I de hittills behandlade dikterna når den
almqvistska exotismen blott ställvis till
konstnärlig poetisk verkan. De äro ännu
omogna ungdomsalster. Ett visst framsteg
betecknar då den sällsamma dikt från 1820-talets
slut, vartill jag nu skall vända mig, ett
episkt-lyriskt poem, vars hela faktur ställer
det på en enslig plats för sig ibland tidens
regelrättare romanser och ballader. Jag
menar »Månsången» med dess anslag av
ossi-ansk havs- och vikingapoesi, icke heller den
någon otadlig »konst»-poesi men i alla fall
en dikt av på visst sätt enhetlig och ganska
stark totalverkan. Trots dess obehändighet
finns det lyrisk genialitet däri.
Månens blick ur molnen sken.
Vingulf stod på Varnulfs sten.
Högt sitt skum slog sjön mot klippan,
klippan, där ung Vingulf stod.
Vinden sjöng i hans mörka lockar,
månens moln kring himmelen seglade vita som svanor.
»Blås, o blås du min
vackra storm över
böljans fradga,
djupt jag ler, då din
stämma jag hör.»
Vingulf stod på höga sten,
såg i sjön hur månen sken.
Vitt slog sjön kring tjärran båten,
båten, som på fradgan for.
Stormen susande sprang på vågen,
månens moln kring himmelen seglade vita som duvor.
»Båt, o båt, vem är
den som kämpar i
dig mot vattnet ?
Ej jag ler, då hans
skepnad jag ser.» O. s. v.
Diktens första avdelning handlar om
ynglingen Vingulf, som räddar en gammal man
ur sjönöd och icke vet att det är hans
fader, den han förbannat emedan han skulle
ha övergivit sin maka — i själva verket har
fadern för sin trohet mot henne tillbringat
20 år i fångenskap hos en kung, vars dotter
också älskat honom. Men detta
händelseförlopp berättas utan all episk »habilitet»,
avhugget och stötvis, och lyriken bryter jämt
in över berättelsen med omkvädenas
utdragna versrader likt långa brusande silversjöar
— eller med slutstrofens upprepningar, halvt
andefattigt, halvt suggestivt.
Månsången är en av Almqvists få
stro-fiska dikter och den mest betydande; han
odlade så gott som icke denna konstlyrik.
Strofernas uppbyggnad är ej heller vanlig,
har en frisk och barbarisk originalitet, de
äro råhuggna, icke finslipade, men själva
upprepningens entonighet ger något av
stormens melodi och de alltid ånyo — lika, fast
i ständig växling — under månen seglande,
jagande, glänsande, friska silvermantlade
skyarnas fart. Det blir något ossianskt —
men nästan i dur. Stormen »sjungande flög
på vågen», »susande sprang på vattnet» o. s.
v. Alltså storm-, havs- och månpoesi i
diktens första partier, ett lyriskt skimmer
omkring händelsen, vilket troligen för skalden
och även för läsaren betyder mer än
händelsen själv. De strofer som ej kallas
»stormsång» utan »blomsång», stroferna om
kungadottern Gvandas kärlek, utbyta även helt
symbolistiskt omkvädets månsilver mot
solguld:
Vårens vindar i lunden spela (»om tornet susa»,
»i lunden tystna» m. m.).
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:35 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1930/0429.html
