Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Edouard Estaunié. Liv och verk. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Cederblad
hans framgång och hans tungsinta livssyn
väcker undran.
II.
Estauniés mannaålder förflyter under en
tid i Frankrikes litterära liv, som mer än
någon föregående karakteriseras av de mest
olika rivaliserande riktningar och skolor.
Han har debuterat under naturalismens
klang-och jubelår, han har upplevt symbolismen,
unanimismen, surrealismen och ett otal
andra -ismer. Han har stått nästan oberörd
utanför och har aldrig undertecknat ett litterärt
manifest. Man kan dock i hans författarskap
spåra en förskjutning från en detaljerad
realism till en markerad och följdriktig
psyko-logism, en förskjutning, som i det stora hela
går parallellt med den allmänna litterära
utvecklingen. I hans intresse för det
undermedvetna, i hans försök till gesttolkning kan man
skönja allmänna intryck från modern
psykoanalys. Det är emellertid endast en av hans
böcker, som bär oförtydbara spår av att ha
kommit till världen under en bestämd
litterär konstellation, och det är, som man kan
vänta sig, hans första, Un simple.
Denna trista bok, påbörjad medan Estaunié
ännu gick i École polvtechnique under
tryckta omständigheter och i ovisshet om sin
framtid, går i den då härskande naturalismens
tecken. Dock kan man här och där spåra
stänk av lyrisk uppfattning och fin
nyansering, som bryta av mot bokens vanliga
detaljerade, närsynta och glädjelösa realism.
Huvudpersonen, en tafatt studerande, för en
högst bedrövlig existens och är självklart
alltifrån början »un homme raté». Hans öde
avgöres, när han upptäcker, att hans egen
mor är vad som i dagligt tal kallas en dålig
kvinna. Det är något gråkalit över boken,
utan att den därför verkar frisk. Hela denna
fatalism, som består i att författaren själv
spelar öde och låter olyckorna rasa ned över
sin alldeles skyddslöse hjälte, är nog i
grunden opsykologisk: den förbiser, att ett
människoöde huvudsakligen avgöres inifrån.
Innerligare i anda och ton är Estauniés
följande verk, Bonne-Dame. Liksom
debutboken visar den författarens förkärlek för
undanskymda existenser, för vad Maupassant
kallade 1’humble vérité. Ämnet kan synas
vardagligt, men just det vardagliga
innesluter ofta det betydelsefulla. Vad intresserar
oss egentligen »Bonne-Dame», denna
hjärte-goda, smålustiga, känsliga gamla kvinna, som
likt goda människor i allmänhet får så
bittert erfara, att otack är världens lön? Och
dock, hennes öde är alla människors
oundvikliga: ensamheten på gamla dagar.
Robert de Elers har säkerligen rätt i sin
förmodan, att de gamla holländska mästare,
som Estaunié ägnat en förstående studie med
sitt häfte Petits maltres, givit honom smak
för en skarpare teckning och en livligare
färgskala. En högre kolorit och en större
skärpa präglar Estauniés båda följande verk:
de naturalistiska sociala romanerna
L’em-preinte (»Märkt») och den ännu oöversatta
Lc ferment. I den förra behandlar Estaunié,
som själv gått i en jesuitskola, jesuitismen
kritiskt i anslutning till en upprörande
analys av huru en själ knäckes och förtvinar
under det kvävande trycket av jesuiternas
kadaverdisciplin. Den senare romanen har med
sin skildring av kapitalism och anarkism
ansetts varsla om den kommande bolsjevismen,
liksom L’empreinte om Dreyfus-processen.1
Med Le ferment är Estauniés
naturalistiska och positivistiska skede avslutat. Det är
mycket i lians första produktion, som låter
ana, att författaren i själva verket icke är
en fotograf av den yttre verkligheten utan en
psykolog och moralist. Han har sedan dess
genomgått en »metafysisk kris», skildrad i
boken L’épave. Sin nyvunna insikt har han
antytt med titeln på sitt följande verk: La
vie sccrète.
Romanen rymmer en mångfald av scener
och figurer, alla dock inordnade i en
ståtligt uppbyggd komposition, vars stora drag
angivas av kapitelöverskrifterna:
»Hemma-borna», »Nykomlingarna», »Intermezzo»,
»Natten faller på», »Ovädret bryter lös»,
»Epilog». Dessa rubriker antyda också
händelseförloppet : »Hemmaborna» bo i lugn och
ro på slätten vid Pyrenéernas fot,
»nykomlingarna» föra som i allmänhet nykomlingar
med sig oro i lägret, »natten faller på», i
envars inre gör sig smärtan hemmastadd,
»ovädret bryter lös», själarna darra och
flämta som ljuslågor i stormen; epilogen
slutligen förtäljer, lugnande och utjämnande,
hurusom alla med ett undantag finna sig till
rätta och resignera.
Personerna äro som nästan alltid i
Estauniés böcker vanliga människor, sådana som
1 Utförligt ha dessa betydande samhällsskildringar
behandlats i en min recension i Bokstugan 1929.
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
