Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Edouard Estaunié. Liv och verk. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Cederblad
Det klöverblad av noveller, som Estaunié
givit namnet Solitudes och som nyligen
försvenskats under rubriken De ensamma, har
till ändamål att belysa satsen, det
ensamheten, detta »fruktansvärda verktyg i dödens
hand», icke grundar sig på yttre
förhållanden, utan är en själens medfödda egenskap.
Därför känna heller aldrig de av naturen
ensamma enslingskapet så tryckande som i
samvaro med människor. I slutorden av
denna välskrivna bok, där likväl den
psykologiska analysen drives väl långt, framhålles
dock även en annan sida av ensamheten:
den är en tillflyktsort för gäckad ömhet;
genom en underlig ödets nyck river också
ensamheten, som skiljer de levande åt, den
mur, som hindrar vår samvaro med de döda.
Mera betydande är dock Estauniés nästa
bok, den djupträngande själsskildringen
L’ascension de M. Baslèvre (1919). Vid
berättelsens början är herr Baslèvre — synes
det — fullkomligt mekaniserad av ett långt
och plikttroget ämbetsmannalivs slentrian,
hans både yttre och inre liv är lika noggrant
reglerat som hans punktligt uppdragna klocka.
Vad som slutligen ger denne förbenade
byråkrat en själ och hans liv en mening, är en
kärlek, som aldrig, ytligt sett, nådde sitt mål.
Först efter den älskades död får han veta,
att hans kärlek varit besvarad. Från den
stunden är han helt inriktad på att leva
värdigt sin döda älskade. En försakelse, som för
varje år och dag blir större, är den lott och
uppgift, som förelägges herr Baslèvre, men
i försakelsens tecken finner han till sist en
rik men vemodsblandad lycka.
Denna bok om kärlekens omskapande och
besjälande makt är tillägnad »minnet av den,
som jag hoppas verkligen hava älskat».
L’ascension de M. Baslèvre är till svenska
översatt under rubriken Ansiktet, och var
och en som läst boken måste medge, att
boktiteln är väl funnen och nära anknuten till
det väsentliga i romanen: minnesbilden av
den älskades ansikte är det, som driver fram
förändringen i herr Baslèvres hela liv. Men
eljest är nog den franska oöversättliga
rubriken den enda riktiga, ity att skildringen,
som till en början håller sig försiktigt till
marken, sedan den en gång börjat höja sig,
oavbrutet stiger; det mänskligas sfär
sjunker allt djupare inunder, horisonten blir allt
mera vid och luften mera hög, ren och tunn.
Aldrig har Estaunié nått högre än i fram-
ställningen av herr Baslèvre inför den
döende Claire. Skildringen griper så hårt, att
det smärtar.
Några år senare följde ett nytt
mästerverk, L’appel de la route (»Alla människors
väg»), som av många betraktas som
Estauniés bästa bok. Och ser man på
problemställningens djup, stoffets omfång och
allmänsklighet samt på den hemska storslagenhet, som
vilar över motivet trots alldagligheten hos
händelser och personer, så måste man giva
dem rätt, om också L’ascension de M.
Baslèvre kanske lättare hittar raka vägen till
hjärtat. I sina föregående och efterföljande
böcker har Estaunié skildrat lidandet i
skiftande skepnader, av mångfaldig art och
under olika aspekter; så ock i L’appel de la
route, men i sistnämnda roman har han både
som människa och tänkare angripit själva
lidandets problem. Det gäller om Estauniés
verk detsamma som om världslitteraturen,
att höjdpunkterna nås, ju mera problemet
om lidandets mening står i brännpunkten.
Kompositionens huvuddrag antydas bäst
genom underrubrikerna: »Tre vänner»,
»Den ene börjar», »Den andre fortsätter»,
»Den tredje drager slutsatsen». Av en
egendomlig tillfällighet råka tre vänner, som
händelsevis träffas, ha bevittnat olika scener av
samma sorgespel ur livet. Detta synes ju
föga sannolikt, och författaren framhåller —
liksom ursäktande — i inledningen, att det
»dagliga livet är uppfyllt av egendomliga
sammanträffanden». Det må vara sant, ty
mycket händer i livet, som skulle låta
otroligt i en roman. Med denna berättelseteknik
blir också stoffet belyst med samvetsgrann
mångsidighet. Men detta sker först så
småningom. Spänningen vidmakthålles på så
sätt, att ett skymmande dunkel länge
omhöljer viktiga punkter. Först mot slutet lätta
dimmorna, och man kan se, huru händelser,
tillfälligheter, passioner, viljor och
önskningar gjort sina inslag i ödesvävens ränning.
Som härvan av händelser är mycket
intrasslad, är det föga befogat att ge en
sammanfattning av innehållet. Vare det nog sagt,
att boken handlar om människor, som länge
och förgäves kämpa för att vinna eller
behålla det som är dem kärast, att de såra
varandra med eller utan avsikt, att var och
en får sin beskärda del av lidandet och att
smärtorna ständigt öka. Man påtvingas
intrycket, att ropet från alla människors väg
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
