Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Love Almqvists poetiska exotism. Av Fredrik Vetterlund. Exotismen i dess senare skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Love A lm q vi s t s p o e ti s k a exotism
dex — och likaså, när den romanssjungande
senoritan framföres av sin respektabla
moder (som dock även varit ett av Don Juans
tacksamma offer!) och ger Ramido en
praktfull återblick över Spaniens »stolt präktiga
historia», över kampen med »heta morer och
Mahomas sabel». Märk för övrigt det
intensiva ordvalet i denna vändning: »heta»
som tilläggsord till »morer», den suggestiva
»sabeln», islåms vapen, och namnformen
Ma-homa, som i Sverige på 1830-talet och än i
dag måste verka förtätat exotisk. Den
berömda spanska lidelsen sprutar till sist
onekligen sin eld i Juanas dialog med Ramido.
Så är det formen, versen: ensam bland alla
svenska originaldiktare tillägnar sig
Almqvist något av det spanska dramats särskilda
musikaliska skönhet — en Johan Börjessons
något senare försök med spanskt versmått
verkar mer som litterärt experiment.
Rami-dodiktens första och sista scener använda just
spanjorernas fortlöpande dramatiska talvers,
den ur gammal spansk epik hämtade
»romans »-vers, varav Almqvist på svenska gör
fyrfotad trokémeter — och denna särskilt
spanska melodi omsluter sålunda alla andra
i den yppigt skiftande dikten och bidrager
starkt till det spanskt-exotiska totalintrycket.
Här är det Almqvist hänsynslöst söker
klangverkan genom att upprada vackra namn:
Se åt havet ut, Anselmo!
Ser du öar: Formentera,
Yviza och Conejera,
Planas, Caiias, Tagomagu,
Espuntel, Espalmador?
Dylika ortnamn skola dels — det är
Almqvists egen teori — framkalla just det slags
»tonfall», som vilar över ett visst land, här
Spanien, och som på rent musikalisk väg ger
oss en djupare förnimmelse av det landets
egenart än rationell kunskap kan ge. Under
hela sitt liv sökte han dylika främmande
språkljud — spanska, keltiska, arabiska,
nu-biska, japanska; och emellanåt gjorde han
dem själv så gott han kunde! Ännu under
sin sena landsflykt i Amerika tjusades han
av de indianska namn på floder, »vilka
engelsmännen låtit behålla sina gamla fornljud
och vilka gå genom landet såsom tigande
uråldriga minnen» — floder och berg,
»Susque-hanna», »Mahantango» — hur underbart togo
sig ej dessa namn, dessa »vilda påminnelser»
ut bland de nya europeiska, engelska namnen
på städer och landskap!
I ovanciterade spanska namnramsa skall
man märka vokalernas och 1-1 judens musik,
höra hur vackert versen faller: Espuntel,
Espalmador. Varje annan synpunkt än denna
estetiska vore här förfelad. Det gör oss inte
ens något att Ramidos moder ej får sitt
riktiga spanska namn, som skulle vara Blanca,
då det faller så mycket mjukare i versen
detta:
Donna Bianca, donna Bianca . . .
Att exotismen och klangeffekterna inte
överallt äro lika äkta, blir en sak för sig.
I en utförligare uppsats om Ramido
Mari-nesco1 har jag påpekat åtskillig falsk
operagrannlåt och ansvarslöst nonsens, liksom
formplattityder av annan art på Almqvists
ofrånkomliga sätt. Och ändå! När man har
dikten på det rätta avstånd, som
sammansmälter dess enskildheter, framstår den till
slut som en hägring på det förgångnas
aftonsky, och dess versmusik ringer i vår själ
genom åren:
Sätt dig här, Ramido. Tuvau
bjuder dig en blomsterstol.
Förr en blombädd ock Ramidos
unga kinder voro — bleknat
hava min Ramidos kinder.
— Blek är hyn som aftonskyn.
Död, o donna, död inunder
pastanjetens mandelgrenar
sitter nu din son Ramido.
I »Signora Luna» är exotismen icke
spansk utan italiensk, men därtill kommer ett
nytt, ytterst fantasieggande moment — det
som »Ramido» antydde i orden om Spaniens
månghundraåriga kamp med »heta morer och
Mahomas sabel». Här göra vi själva deras
bekantskap. Ty här har handlingen satts i
gång av den arabiske korsarhövding, som för
några och tjugu år sedan bortrövat en
sar-dinisk flicka, vilken nu som den blinda
un-dergörerskan signora Luna vördas av
Palermos folk — tjusat och bortrövat henne och
efter en kort lyckotid övergivit henne —
samt nu tillfångatagen och bländad av de
kristne, själv blind möter sin blinda
ungdoms-älskade. Scenerna i Palermo med intriger,
förklädnader, palatsrevolutioner, hemliga
gravvalv o. s. v. ha en tidsfärg, som
visserligen lika mycket kan ha runnit ur Victor
1 Se »Ur portföljen», Stockholm 1927.
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
