Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Soldaten i kriget. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Soldaten i kriget
tik, problem som däremot manskapet hade på
sina fem fingrar och sakkunnigt förmådde
klarlägga, var gång läget aktualiserade dem.
Att ett med moraliska och marina dygder till
den grad harmoniskt utrustat manskap till slut
avskuddade sig ett så olyckligt beskaffat
befäl kan inte gärna hos en klartänkt åskådare
väcka andra känslor än de av livligaste
gillande, och det var detta som skulle bevisas.
För att bevisningen skall bli absolut
bindande måste Plivier förringa eller förneka
de framgångar, som det odugliga befälet dock
kunde anteckna. Han talar noggrant och
fullkomligt vederhäftigt om flottans förluster
i det s. k. lilla sjökriget men förbigår under
tystnad de manövrar, som skulle noteras på
vinstkontot. Han förstorar betydligt de
relativa motgångarna vid Doggers bank och
negligerar den egna ledningens insatser i
Skage-rakslaget, som fått en skev, ehuru från episk
synpunkt lysande skildring.
Varför inte då betrakta den rätt och slätt
som epik och lämna de faktiska
felaktigheterna och den trilskt ensidiga uppfattningen
ur räkningen? Varför inte läsa »Death of a
hero» som en maskerad självbiografi, ett
litterärt utbrott av obestridlig kraft, och låta
dess allmänriktighet vara vad den kan? Helt
enkelt därför, att de som ren epik betraktade
icke äro tillräckligt egocentriska och som
personliga dokument icke tillräckligt
objektiva. Epiken är som all diktning
självtillräcklig. Den är obekymrad om den yttre
verklighetens bokstavssanningar och fakta
även så till vida, att den icke vill gälla för
sådana. Men Pliviers marinberättelse står
och faller med, att dess uppgifter tas för
sanna. Söker man avnjuta den som andra
skepparehistorier och värdesätta författarens
talang efter måttet av de lögner han orkat
med, skulle den kanske på en eller annan
punkt förtjäna höga lovord, men man måste
då berömma honom för att han på den vittra
skjutbanan råkat träffa grannens tavla mitt
i prick. På samma sätt kan man ideligen
prisa Aldingtons inspirerade, fängslande,
beklämmande och obehagliga hybrid »Death of
a hero» för egenskaper, som den bort sakna,
och understryka dess frihet från en trånghet
och begränsning, som den egentligen bort ha.
Anammar man den försöksvis som en
psykologisk undersökning slår det genast i ögonen,
att dess vidlyftiga miljöutredningar och
oavlåtliga anfall på hela den engelska
förkrigs-kulturen endast kunna få plats, om skildrin-
gen gäller icke en individ utan en
representant, en typ. Sadlar man då lydigt om och
ämnar begrunda den som en generell
betygssättning, blir man snart på det klara med,
hur ohållbar en sådan uppfattning är.
Författarens starka temperament spelar
dubbelrollen att på en gång förhöja bokens verkan
och förringa den; läsaren blir överrumplad
och överröstad men inte övertygad, och han
tvingas till slutsatsen, att denna hätska och
rasande anklagelseskrift icke är ett
allmängiltigt dokument utan ett högst personligt.
Sålunda hänvisad till att bedöma den som en
mer eller mindre attrapperad memoar, finner
han, att detta Proteus-verk åter förvandlat
sig i riktning mot den psykologiska studien.
Ty det är, såsom antytts, icke tillräckligt
objektivt för att kunna gälla som
självbiografiskt. I varje fall i fråga om
krigslitteraturen gör man nämligen lätt den
iakttagelsen, att en i möjligaste mån fullständig
objektivitet bäst återfinnes i de uttryckligt
angivna självbiografierna och vid sidan av dem
endast kan förekomma i deras raka motsats,
i de rent fabulerande skildringarna, krigets
genre-målningar. Den förefaller vara en
egenskap, som hos författaren kräver endera
en ytterlig öppenhet eller en ytterlig
slutenhet. I det senare fallet — för vilket Sassoon
och »Private 19022» kunna tjänstgöra som
vanklösa föredömen — ligger objektiviteten
nära till hands, den är konstnärligt betingad
och om än icke lättuppnådd dock
lättförklarlig. Med soldatens direkta confessions
däremot synes vid mera flyktig eftertanke den
jaget överlägsna objektiviteten närmast vara
ett oförenligt element, en princip, som
bekämpar artens egna förutsättningar. Men
man har ett oomkullkastligt faktum att utgå
ifrån: Renns »Krieg», Dwingers »Die Armee
hinter Stacheldraht», Graves’ »Good-bye to
all that», Blundens »Undertones of war» och
Dinesens »No man’s land» äro samtliga
självbiografier, de presentera sig rättframt
som personliga ting och berömma sig icke av
totalvyer, hänsyn till andras erfarenheter,
allmängiltighet och självförglömd sublimitet,
och likväl är det framför allt hos dessa man
finner dylika rara ingredienser. Jämförda med
dem framstå Pliviers och Aldingtons
anklagelseskrifter som ättlingar av tvetydig
blandras — Aldingtons dock en ojämförligt
mycket talangfullare ättling — skelande åt ömse
håll utan fast blick på någondera, ställda
mellan epikens krav och självbiografiens, i
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
