Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Småbrukarens frukosträtt. En dikt av Vergilius. Översatt av Bernhard Risberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ver gi li s
Nu han för hungerns dövande ock gick in i sin trädgård.
Först drar ur jorden han upp, se’n med fingrarna lätt han omkring dem
påtat ett tag, två par vitlökar med yviga rötter;
kvistar av späd selleri och grön vinruta därefter
rycker han upp och till sist koriander med dallrande fruktskaft.
När allt detta han samlat ihop, vid den värmande elden
slår han sig ned och befaller sin piga att komma med morteln.
Nu han från lökarna skalar utav det yttersta skiktet,
rensar ock örterna väl och slänger undan kring golvet
vad som är oanvändbart. På den skalade löken han gjuter
vatten och släpper den ned i den håliga morteln av stengods.
Häröver strör han salt, tillsätter, när detta löst upp sig,
hårdnad ost och lägger så i de örter han samlat;
morteln håller han fast med sin vänstra hand mellan knäna,
medan den högra till först starkdoftande löken med stöten
krossar och därefter allt findelar i blandade saften.
Handen för han i ring, var sak så småningom mister
egen kraft och natur, en färg uppkommer av flere,
icke fullkomligt grön — det hindra små bitar av mjölkfärg —,
helt mjölkfärgad dock ej, då så många sorter där ingått.
Ofta han fnyser starkt genom rynkad näsa och pustar
tungt och med plågad min fördömer sin blivande frukost,
ofta han torkar med omvänd hand sina tårade ögon,
medan han oförtjänt vilt smädar det kraftiga oset.
Verket skred fram mellertid och stöten ej hoppade längre
ojämt såsom förut men gick värdigt i långsam kretsgång.
Nu han dryper ock in några droppar av Pallas-oliven,
gjuter av stark vinättika se’n helt litet däröver,
blandar det hela på nytt och bearbetar det grundligt.
Slutligen fattar han om med fingrarna allt som i morteln
finnes och klämmer ihop till en enda kaka det skilda,
att det får skapnad och namn av en färdiglagad moretum.
Drar nu ock Scybale fram det färdiggräddade brödet,
som han med glädje tar mot. Och när Simylus ätit och drivit
hungern sin kos, han lugn för den dagen spänner kring benen
läderhosornas par, och med hjässan betäckt av en luva
för han d« tämda stutarna fram och dem spänner i oket,
ut på fältet dem driver och sätter så plogen i jorden.
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
