Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Bruno Liljefors. Några kommentarer. Av Gustaf Näsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bruno L iljefors
Örnar och hare. i ç 2 o.
grellhet gränsande färgstyrka och av den
pointillistiskt sönderdelade
färgansättnin-gen, vilken är obekväm för dem, som lärt
sig värdera den realistiska
verklighetsillusionen i Liljefors’ tidigare
produktion. Konstnären ställer sig numera själv
tvivlande till värdet av dessa jättedukar.
Han betraktar dem som eftergifter åt
dåtidens krav på stark färgverkan och finner
en svaghet i deras obehärskade kraft. En
sådan självrannsakan har otvivelaktigt
fog för sig, men är icke sjuttioåringen
alltför sträng mot mannaårens lidelse för det
monumentala? Jämför man t. ex. en
tidigare jätteduk, Nationalmusei »Havsörnar»
(1897), med den sjutton år senare målade
»Svanflock», ser man lätt, vilka värden
den nya tekniken och den nya färgsynen
fört med sig. I den förra duken bilda hav
och luft en koloristiskt ganska klanglös
infattning av den i all sin bistra dramatik
panoptikonartat framställda striden.
Fåglarna ha ej studerats av en kolorist utan
av en ornitolog; i all sin blytunga mäk-
tighet är färganslaget torrt. I »Svanflock»
däremot ha fjäderskrudar, näbbar, fötter
och ben setts i en visserligen allt annat än
smulten men koloristiskt livfull relation till
det vreda havets brutala klanger av svart,
blått och gulgrönt, och genom de djärva
motsättningarna och den breda, hamrande
touchen har duken tillförts en solmättad
lyskraft och ett intensivt eggande brus av
vida rymder och fradgande sjö. Hur man
än bedömer denna och de övriga
jättedukarna från samma tid, kan man icke
undgå att gripas av den överväldigande
an-spänningen i dem, den förmätna viljan att
trotsa det omöjliga. I Liljefors’ produktion
stå de som en med tragisk hybris
utdragen konsekvens av fordran att tolka
hemlandets natur med monumental syntes och
kosmiskt patos.
Flera av Konstnärsförbundets ledande
män ha på gamla dagar återvänt från det
monumentala och dekorativa till ett intimt
naturstudium och ljust idylliska
stämningar. Så Nordström och Kreuger, så även
539
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
