Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rudolf Gowenius’ dekorativa väggbilder. Av Helmuth Duve. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H e l mtl th Duve
Jakten.
tavla är underbart väl avstämd på den
svenska flaggans starka färger, blått och gult, i
den glada grönskan. Man kommer
ovillkorligen att tänka på Pieter Brueghel. I ett
annat ämne möta vi vår egen tids ansikte som
i en vanställande spegel: vi glida in i det
närvarande ögonblickets rytm i takt med ett
jazzkapell, som uttrycker sin kannibaliska
musik genom motsvarande mimik och gester,
medan de dansande paren röra sig, liksom på
en osynlig vulkan; i förgrunden Josephine
Baker parodiskt återgiven i två upplagor, och
vid sidorna samt i logerna de vanliga
ca-barettyperna. I den brutala »Kampen för
tillvaron» överväldigar nästan den
dekorativa formen; när man ser den, komma
Beethovens ord en i tankarna: »Jag vill gripa ödet
i strupen, helt besegra mig skall det icke»,
— eller kanske tänker man på Simson, som
i sin strid med lejonet stegrade sina krafter
till övermänskliga mått. En lika djup tanke
ligger till grund för kompositionen
»Livsträdet», under vars lövverk djur och växter,
liksom beskyddade av allmodern naturen,
uppenbaras i frid och endräkt, medan till höger
och vänster om dem mannen och kvinnan,
ödesbestämda, med varandra dela allt levandes
lott, skapelse och förintelse. Grotesk verkar
bilden »Livets kaleidoskop», som så över-
tygande skildrar akrobatiken i människans
kamp att hålla huvudet över vattnet. Även
här spelar konstnären på sin orkestrala
färgorgels alla register. Väsentligen mera dämpat
uttalar sig Gowenius i »Jakten» och
framför allt i »Blommor och dofter». Men icke
ens här kan ban helt frigöra sig från sin
förkärlek för det groteska, och vid närmare
betraktande av de enskilda grupperna finner
man ett uppfriskande drag av mysande
humor. Även »Niebelungarnas kärlek och sorg»
har konstnären valt som ämne för sitt
skapande. Och hur har han icke löst denna
uppgift ! I de fyra hörnfälten levandegör han
väktaren över sagans guldskatt, vid vilken de
ursprungliga ägarnas människoförgörande
förbannelse häftar, svärdssmidet och
Siegfrieds mord, och slutligen de tre nornorna,
genom vilkas händer ödestrådarna glida. I
det översta fältet uppträda Hagen, Günther
och Volker, i det nedersta Rüdiger von
Bech-laren, hunnerkonungen Etzel och Dietrich av
Bern — alla på ett övertygande sätt
fattade i sin karaktärs egenart. På ena sidan ser
man Kriemhild sysslande med handarbete, och
nedanför framställes hennes betydelsefulla
dröm om älsklingsfalken som dödas av
örnen, på andra sidan står som motbild
Brun-hild med hjälm, sköld, brynja och sönder-
550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
