Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rysk teater. Av Rudolf Wendbladh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rtidolf Wendbladh
Teater Meyer ho ld. De springande skärmarna.
Scenbild ur D. E.
med stor spänning motsåg premiären på
Gogols »Revisorn». Sensationerna uteblevo
inte heller. Först och främst hade
Meyer-hold bearbetat texten mycket hårt, och rent
av lagt in nya figurer och lånat
brottstycken ur andra av Gogols verk. Därtill kom
att han i sin iscensättning intog en klart
realistisk ståndpunkt. Sceninramningen
utgjordes av en vägg med fjorton
dubbeldörrar, vilken gick i en båge från ena
avantscenen till den andra. De tre
mellersta fonddörrarna bildade i sin tur en stor
dörr, som öppnade sig mekaniskt för att
i tur och ordning släppa ut och in två små
scener, som drevos med motor. En tredje
liten seen kunde sänkas ner från taket.
Jag skall inte uppehålla mig vid en del
tekniska detaljer eller det rabalder, som
föreställningen verkligen åstadkom, utan
säga några ord om repetitionsarbetet. Det
var ytterst intressant att få jämföra två
sådana regins mästare som Stanislavski
och Meyerhold under repetitionerna. Här
kunde man tala om ytterligheter som
bokstavligen beröra varandra. Båda ägde sina
rika kunskaper och sin outtömliga fantasi
samt sin gemensamma smak för att bygga
ut en liten del till en huvudsak. Men där
tar likheterna slut. Hos Stanislavski såg
man tydligt, hur han sökt något, funnit
det och nu byggde vidare på och kring
denna fasta grund. Meyerholds arbete bar
alla spår av experimentatorn. Naturligtvis
på grundval även där av ett system, men
ett system vars syfte främst var att
lyhört följa nuet. Stanislavski utstrålade en
djup värme, Meyerhold slog gnistor. Ville
man spontant kalla den förre den ryska
teaterns hjärta, framstod den senare lika
spontant som dess nerver. Båda voro äkta
konstnärer. För båda betydde de andliga
värdena mest. Vilket kanske särskilt bör
594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
