Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Froissart. Av Frans G. Bengtsson. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr oissart
krigen vackra och nobla drag. Froissarts
berättelser rymma i det fallet de skarpaste
motsatser: å ena sidan hjälper man sig
ofta till rätta med oöverträffligt barbariska
metoder och med det yttersta mått av
kallblodig grymhet; å andra sidan följer man
samtidigt, åtminstone när tid och
omständigheter medgiva, en hederskodex av
strängaste art. Det rationalistiska
betraktelsesättet hade ännu inte helt segrat; man
hade förfarande ett stycke väg kvar till
nästa århundrades klarhet och till sådana
fullt moderna andar som Ludvig XI och
Philippe de Commynes, vilka sågo på
che-valeriet som en övervunnen barnslighet
och vilkas rättframma filosofi var den, att
där nyttan är, där är också hedern.
Ludvig XI hade t. ex. ifråga om en sådan sak
som sitt givna ord nått därhän, att han
som en självklar sak bröt även de
heligaste löften: bland alla sina bestyrkande
eder hade han endast en som han
obrottsligt höll, men vilken det var förrådde han
för ingen, och hans omgivning lyckades
aldrig lösa problemet, -— varav man kan
draga den slutsatsen, att den kloke kung
Ludvig varit särdeles sparsam med bruket
av denna sin enda pålitliga utfästelse.
Hans förfader på Froissarts tid, kung
Johan, stod kvar på en äldre ståndpunkt,
såsom man kan se av hans mellanhavande
med den engelske befälhavaren i
Angou-lëme. Johan, då ännu hertig av
Normandie, belägrade Angoulëme, som
hölls av en viss John of Norwich;
denne, som kommit underfund med
att vidare motstånd var utsiktslöst, steg upp
på muren och lät blåsa till
parlamentering; och när hertigen själv närmat sig,
bad han denne om vapenstillestånd för
nästa dag, emedan han då önskade fira
reningsfesten med vederbörlig högtidlighet.
Hertigen, som inte kände till hur illa
engelsmännen hade det ställt, beviljade
denna begäran. Nästa morgon samlade John
of Norwich och hans folk ihop sina häs-
"62
tar och tillhörigheter, öppnade portarna
och marscherade bort från staden, tvärs
genom belägringshären. När hertig
Johans män kommo springande med bud om
engelsmännens avtåg, sade han endast:
»Låt dem gå vart de vilja: vi kunna inte
hålla dem kvar: jag har givit dem mitt
ord.»
Hur en ung högättad ädling, ännu inte
mycket förfaren i krig, borde skicka sig i
berömda hövitsmäns sällskap, visade
greven av Auxerre under preludierna till
slaget vid Cocherel. Detta slag, som stod
1364, var en av de större händelserna i det
särskilda bretagneska successionskrig, som
alltsedan 1340, ohämmat av stillestånd,
freder och digerdöd, rasat som en
historia för sig själv vid sidan av det stora
allmänna kriget mellan England och
Frankrike, ehuru hopflätat med detta genom sin
ena parts franska och sin andras engelska
orientering. Greven av Auxerre var på den
av Frankrike understödda sidan, som i
denna drabbning vann seger:
När de på den franska sidan med omsorg
hade ordnat sina avdelningar och låtit varje
man veta vad han hade att göra, rådgjorde de
inbördes om vad deras stridsrop skulle vara
den dagen och vilket baner de skulle följa;
och de beslöto att deras rop skulle vara Nostre
Dame a’Auxerie! och att greven av Auxerre
skulle vara deras anförare den dagen. Men
greven ville på intet sätt vara med om att taga
denna värdighet på sig, utan ursäktade sig
mycket höviskt och sade: »Ädle herrar, jag
tackar er för den ära ni velat visa mig, men
till den måste jag likväl säga nej, ty jag är
alltför ung för en sådan post; ty detta är det
första fältslag jag någonsin varit med om, och
därför måste en annan väljas. Här äro många
beprövade riddare, såsom Messire Bertrand
Duguesclin, Ärkeprästen, mästaren för
armborstskyttarna, Monseigneur Louis de Chalon,
Monseigneur Aymenion de Pommiers och Messire
Oudart de Rentry; dessa hava varit i många
stora drabbningar och veta bättre än jag hur
en sådan sak skall göras; därför ber jag er att
låta mig vara ursäktad.» Då betraktade riddarna
varandra och sade sedan till honom: »Ni, ädle
greve av Auxerre, är den främste bland oss alla
såväl till land som till börd; därför är det rätt
att ni är vår anförare.» »Ädle herrar», svarade
han, »det är av er artighet ni säga så; men denna
dag skall jag vara endast som en av edra män
och skall samman med er leva och dö och taga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
