Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Värmländingarnes kompositör. Av Ane Randel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ane Randel
klockarfar, som skulle allting bestyra och
som var redo att offra tid och krafter, när
den kära Operan, hovkapellet eller någon
ung fattig talang — t. ex. Ludvig Norman
— behövde hans hjälp. Det var icke blott
så, att han vid förfall för de ordinarie
dirigenterna fick rycka in. Sålunda har han
talrika gånger svingat taktpinnen över
många av de klassiska operorna såsom
vikarie för Berwald, Foroni, Lachner och
Norman. Utan vad värre var: hans stora
lätthet att komponera och hans grundliga
tekniska insikter missbrukades, så att han
ofta fick ägna sina talanger åt
mindervärdiga uppgifter i stället för att spara sig åt
större värv.
Dahlgrens arbete Stockholms teatrar
upptar titlarna på icke mindre än 19
dramatiska stycken och en balett, som
Randel komponerat musik till. Det är en lista
på komedier, tragedier, vaudeviller,
melodramer, revyer och mellanspel, som nästan
verkar beklämmande, då man betänker,
att de flesta icke uppnådde tio spelaftnar
— ett oerhört slöseri med kraft, som
borde ha kunnat komma den svenska
tonkonsten bättre till godo. Men Andreas
Randel var nu en gång av den sorts
människor, som aldrig kunna säga nej.
Här är icke meningen att värdesätta
Randels betydelse som komponist och
utövande konstnär. Det bästa av vad han
inom dessa områden verkat tillhör den
svenska musikhistorien, ehuru icke den
omhuldade repertoaren. Den siste, som
ständigt hade hans violinsaker på
repertoaren var väl Tor Aulin, vilken aldrig
bekymrade sig om reklamvärden. Dock
må här tillfogas, att Randel utom de här
nämnda kompositionerna lämnat efter sig
en hel rad av verk av beståndande värde.
Hit räknas framför allt hans
manskvartetter — de flesta dock förkomna i
manuskript genom en förläggares slarv — samt
violinkompositioner, varibland tre
violinkonserter, tre stråkkvartetter, duetter,
etyder samt orkesterverk. Bland de
sistnämnda må antecknas en ouverture i E-dur, en
i D-dur och en jubelouverture, skriven med
anledning av Karl XV :s förmälning, för
att icke tala om den icke så sällan hörda
Oscar I :s sorgmarsch. Ett särskilt
omnämnande förtjänar hans romanser till
pianoackompanjemang, vilka tillhörde den
tidens mest omtyckta familjerepertoar,
samt två fantasier över svenska folkvisor.
Åt Par Bricole ägnade han som nämnt
en god del av sina krafter, och han har för
detta högt lysande sällskaps räkning
komponerat kvartetter, parentationer m. m.,
främst dess Barbara-sång, som varje år
utföres på högtidsdagen. Också hedrade
sällskapet sin avhållne ordensmusikers
minne genom att bekosta hans högtidliga
begravning och på hans grav på Nya
kyrkogården låta resa ett monument med
porträttmedaljong, vilket avtäcktes på den
åttionde årsdagen av hans födelse den 6
oktober 1886.
Den muntliga släkttradition, varur en
stor del av denna biografiska skiss är öst,
berättar om Andreas Randel, att han
samma år som han tog avsked från operan
uttalade sin glädje över att nu äntligen få
slippa de utpinande privatlektionerna och
kunna släppa lös hela den melodirikedom,
som ville spränga hans bröst. Hela sitt liv
hade han fått »göra» musik på beställning,
tyckte han. Nu skulle det bli »gedichtete
Musik, nicht nur gemachte» — för att
använda ett uttryck av Goethe. Han skulle
hyra en liten stuga vid Norrtullsgatan
med trädgårdstäppa och sjunga och spela
i kapp med fåglarna. Han kom nog ut till
Norrtullsgatan och det samma år, men
blott som passagerare på väg ut till
kyrkogården . . .
640
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
