Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
som sjunger om vackra flickor, de blå
skymningarna och sommarens sista ros.
Trubadurernas släkte är statt i utdöende;
Sylwan-der är en av de sista poeterna, som knäpper
på gitarren i stället för att utgjuta sina
känslor med hjälp av saxofonen eller andra
jazzinstrument.
Rabbe Enckell har upptagit Strindbergs
tes om självbiografin som framtidens
romanform. Han förklarar i slutet av sin
självbiografiska bok Tillblivelse, att han
velat bryta »emot den tradition av litterär
förställningskonst och uppdiktade historier, som
man gett sig all möda att psykologiskt
motivera och göra trovärdiga». I denna
memoarernas och de psykologiska biografiernas tid
är motivet för Enckells bok utomordentligt
tidstypiskt. Författaren bygger med ovanlig
känslighet upp ett. ungt själslivs
spindelvävsfina arkitektur: rolösa fantasier, mjuka
stämningar av svårmod och glädje, hemliga
drifter och önskningar, kvällande fram ur det
omedvetna; ödesdigra kriser växa fram ur
rena obetydligheter. Rabbe Enckell är både
målare och diktare; han ger i sin bok en
suggestiv skildring av en målares animala
njutning inför ett ypperligt landskapsmotiv,
han har bokstavligen målarglädjen i blodet.
Han ser landskapets konstruktion på samma
sätt som en målare, men låter det samtidigt
på ett underligt sätt leva och andas inför
läsarens ögon; det går skälvningar av
smärta genom det, och det upplyses stundom av ett
sällsamt leende. Det råder en hemlighetsfull
korrespondens mellan naturen och människan.
Modernisterna älska att hålla sig till den
yttre verkligheten och att ge denna med
hårda konturer, utan någon själslig atmosfär.
Enckells bok är ett vittnesbörd om att det
även finns modern diktning, som hyser
intresse för det mänskliga psykets dunkla
värld, där allt är obestämt och flytande och
underliga ljus glimta till med en blek
fosforglans. Enckells bok har något moget och
avrundat över sig — man kommer stundom
att tänka på något verk av en fransk
analytisk diktare. Det är synd, att
sammanhanget i slutet av boken blir litet löst.
Hagar Olssön söker i sin roman På
Kanaanexpressen ge en karakteristik av tidens
ungdom, som brutit upp från traditionernas
trygga borgar för att genom idéernas värld
söka den gyllne vägen till Samarkand. Det
är ett tema som hon gärna spelar upp.
Boken står nära hennes essayer, det bästa hon
skrivit: här är det icke fråga om levande
människor, det utspelas ett schackparti
mellan rent intellektuella idéer. Boken är till
stora delar en nyckelroman, som ger
inblickar i modernistiska konstnärskretsar i
Helsingfors; verkligheten har gett Hagar
Olssons föga konkreta fantasi ett råmaterial att
arbeta med. På grund härav har hon i »På
Kanaanexpressen» nått högre än i sina
senaste skådespel »Hjärtats pantomim» och »S.
O. S.», som ifråga om idéinnehållet stå den
nya romanen mycket nära. Hennes roman
går ut på en förkunnelse av kollektivismens
idé. Den individuella synpunkten är
förlegad, menar Hagar Olsson; hon drömmer om
att den kollektiva kulturens tid snart skall
randas. Den manliga huvudpersonen i »På
Kanaanexpressen» kommer i slutet av
boken till insikten, att det viktigaste är att
koppla av jaget, dess lättja och begärelser, och
bliva ett nummer, en soldat i en armé, n. b.
världsförbättrarnas armé. Hans lösenord är:
Var någon, var vem som helst, men inte dig
själv! Hagar Olsson befinner sig på samma
linje som en del tyska expressionister
(Tol-ler, Kaiser), en fransk »unanimist» som
Ro-mains eller broderskapets vitskäggiga profet
Walt Whitman. Hagar Olsson är pacifist,
fredsaktivist, som hon själv säger; det
intressanta är att iakttaga hur hennes
hänsynslösa individualism icke förkvävts av den
kol-lektivism och pacifism hon predikar; som
författare är hon en evangelist utan
evangeliskt sinnelag.
L. A. Salava, som debuterat med en
diktbok Underlig tid, erbjuder det ovanliga
skådespelet av en författare som har finska till
modersmål, men som det oaktat klätt sin dikt
i svensk språkdräkt. I jämförelse med
svenskan är finskan ett ordrikt språk, dess begrepp
formlösa, dess satsbildning lös och fri; de
vaggande enformiga upprepningarna i det
finska nationaleposet Kalevala äro
karakteristiska. Det torde vara svenskans mera
lakoniska, strama och karga språkform som
lockat Salava att skriva på svenska; svenska
motsvarar säkerligen bättre den
modernistiska stilens starka koncentration och stränga
saklighet. Salava har gjort en mycket lyckad
debut; det finns många goda saker i hans
diktsamling. Han kan sammanpressa det
väsentliga innehållet i några frasfria ord
658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
