Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Teatermuseet på Drottningholm. En programförklaring och en överblick. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
icke av någon enskild. Vi som vant oss att
leka bort vårt fantasiliv i flyktiga
romantiska infall, lockade till liv av en enda
skald eller målare, göra oss knappt någon
föreställning om den handgriplighet som
mytologiens och allegoriens »kalla
abstraktioner» den tiden ägde för en och var, hur
förtrolig man var med dem, med vilken
konsekvens man strävade att göra dem till
allmän egendom. Bland de få böcker som
Rousseau anser nödvändigt att redan från
början sätta i händerna på Émile är
L’Historie de la fable en av de viktigaste.
Och med fable menades då allt som hörde
till mytologi och allegori. Ord och bild
knötos genom sin gemensamma
delaktighet i den världen fastare samman än
någonsin förr eller senare. Liksom poeterna
lånade färg från bildkonsten — det är
just den färg som nu lossnat från deras
dikter och som det gäller att återställa —■
talade målarna i subtila sinnebilder, som det
säkerligen även på den tiden krävde ett icke
ringa mått av skarpsinne för att tolka
innebörden av. De mest abstrakta sanningar
översattes i bild. Lärosatserna i Boileau’s
Art poétique eller i den kristna
dogmatiken erbjödo inga svårigheter för
tecknaren eller målaren att fixera i bild.
Att klassicitetens dikt har sin ikonologi
likaväl som den medeltida legenden är ett
faktum, som både litteraturhistoriker och
konsthistoriker ägnat föga uppmärksamhet.
Det är självfallet att den, som vill
fullfölja programmet att till dikten återknyta
de associationer, av vilka den en gång ägt
sitt liv, här har den allra rikaste gruva att
ösa ur. Lättfångat är förvisso icke det
fantasigods forskaren i det arbetet måste
tillgodogöra sig, och någon
matematiskt-naturvetenskaplig exakthet kan han av
naturliga skäl aldrig hoppas nå i sina
resultat. Men uppgiften är likafullt av så
kapital vikt att den icke kan förbigås av
någon som vågar sig in på de
forskningsområden det här är fråga om.
Nu är det uppenbart att ord och
sinnevärld aldrig mera oförmedlat
sammanstrålat än just inom teatern. Äro de lån
vi nödgas göra från bildkonsten för att
tolka exempelvis en Bellmansdikt alltid i
viss mån osäkra och obestämda, kan icke
ens ur den strängaste vetenskaplighets
synpunkt någon anmärkning riktas mot
en sammanställning av Kellgrens Gustaf
Wasa och dess sceniska utstyrsel.
Samlar man nu materialet för att
företaga en sådan, i detta fall alltså Desprez’
dräkt- och dekorationsskisser, Hilleströms
tavlor, bevarade regianvisningar, samtida
kritiska omnämnanden m. m., och sist men
icke minst Naumanns partitur, så skall
det visa sig att den slutliga uppfattning
man får av verket sådant det en gång
mötte och hänförde sin publik har en bra
ringa likhet med den fattiga bild vi
kunde göra oss därav enbart genom att
studera textens ord. Först när vi lärt känna
Gustaf Wasa som scenskapelse kunna vi
rätt fatta den betagenhet som grep även
en så kritisk historisk forskare som E. G.
Geijer inför detta verk. varav han
förklarar sig ha tagit djupa och avgörande
intryck. Och då hade vi likväl att handskas
med vad som i jämförelse med
huvudparten av den tidens dramatiska litteratur
är ett litterärt mästerverk, ett praktstycke
av gustaviansk retorik, som redan i kraft
av sin egen kvalitet intagit en rangplats
i vår litteraturhistoria. Hur mycket mer
har då icke andrarangsdramatiken att
vinna på att ånyo få komma upp i det
rampljus som en gång — vi veta det —
förvandlade vad som nu för oss är döda
bokstäver till en levande andlig kraft, till
en av grundstenarna i den byggnad vår
andliga odling ännu i dag vilar på.
Gustaf Wasa och hela den gustavianska
teatern är emellertid endast en episod i ett
större och betydelsefullare skeende. Även
här gäller det att den märkligaste dikten
skapades av ett tidevarv, icke av någon en-
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
