Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Goethestadier. En sekularbetraktelse. Av Klara Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Goethestadier
och apoteos virvla upp kring gestalten
och förtätar sig småningom till en
nimbus, mörk eller strålande. Nu står den
store mannen färdig sådan mänskligheten
begär honom, en ögonlust, en
festförevändning, ett kultobjekt som inte
besvärar med krav. Synnerligt många av
dessa billiga glädjeämnen håller sig inte
från sekel till sekel, men de som består
gör samma tjänst som den kanoniska
operarepertoaren, vars outslitliga lilla
cykel ideligen snurrar runt på scenen och
alltmera sällan utvidgas med ett nytt
nummer.
Adertonhundratalets första årtionden
ökade listan på övermänskor med så
lysande tillskott att hela tidssträckan från
då till nu måste te sig som jämmerlig
lågkonjunktur. Det fanns rent av en kort
period då tre utomordentligt praktfulla
fantasifigurer på en gång sysselsatte
världen som livslevande aktualitet; vilken
lyckträff synes ännu mirakulösare när
man besinnar att mellan dessa samtida
heroer härskade ett generations
förhållande som mellan far och son och sonson.
Och inte bara kronologiskt: hemliga
släktkänslor förband de av historiens
hasardspel sammanbragta individerna till en
familjegrupp.
Vilken eggande underhållning sådana
väsen än bereder under sin lekamliga
tillvaro förnimmes denna dock i längden
tryckande, och visserligen alstrar deras
frånfälle en ögonblicklig
solförmörkelse-stämning, men efter
begravningsceremonierna vilar samtiden ut från den
psykiska strapatsen och lämnar sin
fullbordade skapelse åt framtida lyckliga
arvingar till obemängd njutning och profit.
De två yngsta i den sällsamma
konstellation här är tal om ägde en talang att
bluffa och förbluffa som gjorde deras
rykte långt större gagn än den reella
begåvning de manifesterade. Tur följde dem
också till det sista. Napoleon hade inte
kunnat uppfinna en effektfullare slutakt
för sitt sagodrama än den hans ängsliga
besegrare satte ihop, och den utlevade
unge Byron lyckades i elvte timmen rycka
upp sig till en nobel gest som spred
hjältesken över hans i världens inbillning
ovanskliga Lucifersskönhet.
Kvar stod slutligen den gamle ensam,
den gamle Goethe, som med så innerligt
och bekymrat deltagande, så generös
hyllning hade bevittnat sina medtävlares
bländande ilkarriär. Ett grant och
stormigt och snabbt förbrusande liv hade han
själv i sin hetaste ungdom utbett sig:
raska på, postil jon Kronos, kör mig med
rassel och brak till Orkus’ port, så det
hörs att en furste kommer! Detta
övermodiga hojtande tycktes ha misshagat
gudarna; deras förmenta älskling fick böta
med en mer än rimligt utdragen livslängd,
som därtill i trots av små skandaler och
små nederlag rullade fram för beskådarna
i oförstörbart lugn och världslig välmåga.
Wertherdiktaren skulle aldrig få erfara
en upprepning av sin tidiga dundersuccés,
och blev han äntligen förklarad furste så
var det ingalunda hans enligt allmänna
meningen pensionsmässiga geni som
pris-kröntes utan hans imposanta varaktighet,
hans majestätiskt fulländade
åldringsapparition. Man enades ovillkorligt om
att fixera honom i en antikt monumental
pose, och denna marmorgubbe är det som
alltjämt förevisas under namnet
Olympiern.
Den verklige Goethe fann det måhända
bekvämt att leva i skuggan bakom sitt
skrymmande beläte. Smickrad blev han i
alla händelser inte av detta vördsamma
försök att ta livet av honom, vilket hän
tvärtom vedergällde med mångfaldiga
små knottriga och beska rimspråk, som
förfärande rättframt uttryckte den
ömsesidiga situationen.
Ich bin euch sämtlichen zur Last,
Einigen auch sogar verhasst;
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
