- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
36

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Goethestadier. En sekularbetraktelse. Av Klara Johansson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Klara Johanson

läge mer ovisst än studentårens. Den
Goethe som under falskt namn
genomgick sina metodiska kurser i antik och
högrenässans, i sydlig natur och livsglädje
■var den fräschaste, andäktigaste
nybörjare. Han skulle bevars lära till konstnär.
Och han tyckte sig göra framsteg i den
riktningen då han utbildade talangen att
modellera »klassisk» vers; men den
brännande frågan om inte ett annat
uttrycksmedel än ordet låg bättre till för en så
stark visuell begåvning som hans pockade
på avgörande. Fördenskull knogade han
med sin teckning som en fattig
akademielev, i kamratligaste samliv med en skock
subalterna målare, bland vilka han enligt
förargade åsyna vittnen gjorde intryck
av ett lejon fört i band. Av detta rörande
juvenila tilltag hämtade Goethe ingen
annan vinst än vissheten att han egentligen
var »zum Schriftsteller geboren».

Bland weimaranerna sjöd befogat
missnöje: »Goethe målar i Italien, medan Voigt
och Schmidt bredvid sina egna sysslor
måste sköta hans och träla som lastdjur
för hälften av den lön han uppbär för
ingenting» . . . Det skulle i längden ha
sett skumt ut för flyktingen om inte
her-tingens vänskap och klokhet hade hållit
reträtten öppen. Goethe kapitulerade men
på rent av ärofulla villkor: efter nära två
års självsvåldig ledighet kunde han intåga
i Weimar med alla privilegier i behåll och
frigjord från bestämda arbetsförpliktélser.
De offentliga uppgifter han därefter
antog låg inom sfären av hans egna
specialintressen. Till sin död förblev han
Weimars och Jenas kulturchef.

Den nya levnadsvändningen medförde
också hans återinträde i litteraturen. Efter
elva års paus började han, redan under
exilen, utge en urvalssamling av sina
skrifter, gammalt och nytt, som
visserligen alldeles förfelade den lukrativa
knalleffekt förläggaren Göschen hade
påräknat men bjöd åtminstone finsmakare

läckra syrpriser: Egmont, Iphigénie, Tasso
och några Faustscener. Han var nu
oförhindrad att öppet idka som
»Hauptge-schäft» en verksamhet i vilken Voigt och
Schmidt svårligen kunde ersätta honom.

På fantastiska omvägar hade Goethe
alltså inemot fyrtiårsåldern hunnit fram
till sin bestående livsposition. Tidpunkten
var mindre lycklig, ty samtidigt begynte
Europa gunga, med en fart som inte skulle
sakta sig på ett fjärdedels århundrade.
Under brakande omstörtningar, allmän
panisk förvirring, örlogsgny och
invasioner som ryckte honom fysiskt inpå livet
hade Goethe att framhärda i sin hart när
hopplösa kulturmission, medan hans
seis-mografiska diktarnerver dallrade och
intellektet ångestfullt strävade att bemästra
händelsernas kaos.

Man måste påminna sig
omständigheterna, vilka för resten frappant liknar
våra egna, ifall man vill undgå att känna
svalt inför den Goethe som halsstarrigt
höll på ett pseudoantikt evangelium,
hemfört från ruinernas Rom. Det är just i
denna fas han har uppskattats av
magistrar och påtvingats den studerande
ungdomen. Men heroismen i hans hållning har
knappast observerats.

Även den klassicistiske Goethe har
efterlämnat beundransvärda och
intagande verk. Vem kan motstå Hermann und
Dorothea eller de romerska elegierna?
Men vad som sätter liv i denna
mönsternovell och dessa lyriskt-novellistiska
erotika är precis den pikanta brytningen
mellan moderniteten i stoff och syn och den
skälmska, graciöst burna pastischkostymen.
För Goethe var emellertid stilövningen
huvudsak: han trodde, så skalk han var,
att imitation av Homeros och Propertius,
av »de gamle», var tillräcklig
konstnärsbragd. Sina estetiska teorier, som
visserligen hans geni genomkorsade med
blixtar av intuition, utbildade han »själv
vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare».

36

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free