Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Sigfrid Siwertz. Av Artur Möller. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Möller
tuarien Ahlborn en hållning av opartiskhet,
som man i verkligheten inte påträffade hos
en på hundra. Hans ståndpunkt kan närmast
uttryckas med formeln: »Alla ha rått — utom
de neutrala!» Han häpnar och vredgas som
en profet över den blandning av feghet och
lättsinne som han tycker sig finna hos sina
landsmän. Då han råkar komma in i ett
sällskap, där man pratar om allt möjligt utom
kriget, störtar han på dörren, gripen av
förbittring.
Världskampen blir för Ahlborn, som det
blev för så många historiskt tänkande
svenskar, i första rummet ett krig mellan
Ryssland och Tyskland. Och när Hindenburgs
arméer översvämmat Polen och nalkas Riga,
känner han med manande spänning, att
Sveriges ödestimma står för dörren.
Han blir ivrig medlem av en aktivistklubb,
som sammanträder i en f. d. danslokal vid
Johannes kyrka, och där trivs han bäst i »de
finska cigarretternas hörn». Där osar även
starkt av chauvinism, primitivt rysshat och
ressentiment — inte minst mot den svenska
regeringsmakt och folkvilja, som envisades att
styra riksskeppet utanför bränningarna.
Ahlborn är varken den förste eller den siste
svensk, som av sina översvallande sympatier
för de till åttio procent mongoliska
bröderna på andra sidan Bottenhavet låtit förleda
sig till hårda ord mot sitt eget land och folk.
Men det hindrar lyckligtvis inte författaren
att teckna ett par utmärkta porträtt av
klubbens koryféer — liksom hela skildringen
är ett oskattbart dokument över
mentaliteten under denna kritiska tid. Och för
Ahl-borns heroiska patos, som vaknat en
stormnatt under hans tjänstgöring som
land-stormsman, finner han äkta och ursprungliga
uttryck.
Ibland avslutas klubbsammankomsten med
ett nattligt besök på Dagens Nyheter för att
höra de färskaste telegrammen. Där träffar
man utrikesredaktören Kolmodin, vars
jargong omedelbart förråder hans identitet med
den kanske vitalaste och spirituellaste
representanten för en skeptiskt-epikureisk
uppsalaradikalism, som är de unga aktivisternas
motpol, Simon Brandeli. »Det stod icke i
mänsklig makt att förarga sig över
Kolmodin», försäkrar författaren, men redan ett
par sidor längre fram blir Ahlborn »blek av
vrede och avsmak».
Det är heller inga uppmuntrande nyheter
man får. Den tyska ångvälten har stannat
vid Riga, händelsernas tyngdpunkt flyttar sig
åter söder och väster ut.
Hela den ödsliga besvikelse, vari
aktivismens handlingsiver rann ut, desavouerad av
världshändelserna, har inte undgått att
lägga en trist sordin över slutkapitlen av
»Eldens återsken».
Det hindrar inte att romanen hör till
Siwertz’ mest betydande, till dem i vilka han
gjort en starkt personlig insats. Vid sidan
av politiken rymmer den så mycket stoff av
mindre efemär natur. Kärleksförhållandet till
sångerskan Signe Täcklindh med dess
okonventionella friskhet, de djupa orden om hur
musiken håller själen levande. Den
genomträngande psykologiska analysen av
skådespelaren Patrik. Där är också utkastet till
en släktroman i stora linjer, som pekar
framåt mot »Selambs», Inte heller har
författaren saknat blick för det rika material som
den ekonomiska krigssvindeln började hopa.
I Betjeman har han, inte utan en skymt av
respekt, skisserat en av de djärvt
hänsynslösa finansbegåvningar, som skodde sig på
mänsklighetens nöd.
Sigfrid Siwertz var trettiofyra år, då han
skrev Selambs. Det är ett verk av en man
på höjden av skaparkraft och skaparlycka.
Han har aldrig överträffat det.
Denna bok har inte många drag
gemensamma med vad man i allmänhet förknippar
med begreppet herrgårdsroman. Älskvärd
tradition, lavendeldoftande romantik, leende
parkidyller, den odefinierbara aromen av en
gången tid finner man inte där. Selambshof
är ett dystert, halvt förfallet och vanhävdat
ställe, ägaren är än mera förfallen än
godset, och den generation som växer upp där
har övervägande mörka barndomsminnen och
ett gift av moral insanity i blodet.
Man har upprepat att »Selambs» är en
exposé av den mänskliga egoismen i olika
varianter. Det säger alldeles för lite. Vilka
levande varelser äro fria från egoism? Den
största skillnaden mellan människorna
ligger väl i förmågan och viljan att
undertrycka eller dölja denna medfödda
grundegenskap. Samlevnaden avslipar den, lagen ställer
bestämda gränser för den. Stiftaren av vår
religion sammanfattade sin etik i det korta
och enkla bud som är egoismens motpol. Men
vem av oss älskar sin nästa som sig själv?
När har den kristna moralen tillämpats i
förhållandet mellan staterna?
Den selambska egoismen går utom vanliga
I02
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
