Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Sigfrid Siwertz. Av Artur Möller. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigfrid Siwertz
rares, mursmäckors, sotares och repslagares
mentalitet, ens med hjälp av mycken slang.
Man kommer nästan lika ofta att tänka på
Fridolin som på Fredman, ibland drar ett
humoristiskt-bombastiskt uttryck med sig hela
associationskedjor åt det hållet.
Några av dessa genrebilder ha likvisst
målerisk schwung, som »Bergsprängarnas
sång», »Murarskrået» och »Plåthajen Pilo»
— kanske behövde de bara musikens stöd för
att bli lika populära som Fridas visor.
Av en helt annan resning är den
diktsamling som Siwertz sände ut två år senare.
Han kallade den med ett ord som han älskat
och gett till namn åt mälarpiraternas
äventyrsbåt, Vindros. Om man i
Lördagskvällar fick höra många instrument, från
fiolen till munspelet och positivet, så ljuder här
för första gången det mäktiga djupa
orgelbruset. Dikter som »Ödekyrkan» har vår
moderna lyrik inte många motstycken till. Man
kommer att tänka på tonarten i Heidenstams
Nya dikter, kanske ännu mer vid läsningen
av »Det seglande bålet», vars fornnordiska
yxhuggsstil ibland äventyrar bildens klarhet
men som säkerligen hör till det mest
storvulna Siwertz skapat.
Han vill vara en jasägare till både liv och
död. Som Viktor Rydberg en gång lät de
eviga stjärnorna längtansfullt blicka ned till
den milda förgängligheten, vågar Siwertz
till vår Herre adressera de något näsvisa
orden:
Ack, Herre kär, din evighet
dess år bli mig för många;
märk vackra visors hemlighet:
de äro aldrig långa.
Att uppfatta evighet som ett otal av år
är väl egentligen något för primitivt. Men
diktens kärna finner man i strofen:
Vore icke döden
vore ej vårt mod,
alla höga öden
hägra på dess flod.
Sigfrid Siwertz har ur sin poesi velat
rensa bort det efemära och oväsentliga.
»Vindros» är vad man en gång i världen kallade
tankedikt och senare centrallyrik.
Landskapet är inte bara ett själstillstånd,
det uttrycker tankar, det symboliserar vilja:
Ty en vilja på spänn är var stigande stam
och en längtan dess rot där den trevar sig fram.
Och vart blad är en ivrig och darrande bön
med lyftade händer om ljusets lön,
och var blomma på kvist är ett jublande skri
om kärlekens lycka förmäten och fri.
Men bland grenarnas svalka den rodnande frukt
bär framtidens dröm i sin söta lukt.
När lunden gulnar och källan sinar,
speglar brunnens djup ännu en hemlig glimt av
stjärnan i zenit; när morgonsolen lyfter sin
bana, bleknar Buddha, livet blir åter
en vild och skönlemmad flicka,
som vredgas och ler och förlåter
och ger mig sin kyss att dricka . . .
IO7
»Det var en gång en första maj.»
Vignett ur Lördagskvällar av Torsten Schönberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
