Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Lauri n
ter makan hjälpte till att föra honom i
fördärvet, då hon samtidigt eggade hans
ärelystnad. Ladyns replik till Macbeth före
mordet skulle ha fått sin förklaring genom en
sinnlig våldsamhet från hans sida, som skulle
ha brutit sig mot krigarens självkontroll.
Nu, Macbeth,
vet jag, hur du mig älskar. Räds du för
att vara samme man i bragd och mod
som du i lystnad är?
Slutscenen gavs gripande och ödsligt med
den rätta förkrosseisen av skådespelaren.
Dessa ord äro också sådana, att de gå genom
märg och ben. De må vara skrivna 1605 men
gälla sannerligen så länge människor finnas
på jorden.
I morgon och i morgon och i morgon!
Så kryper det så sakta dag från dag
till sista stavelsen av livets bok;
och varje gårdag har lyst fram en narr
till dunkel grav. Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är livet;
en stackars skådespelare, som larmar
och gör sig till en timmas tid på scenen
och sedan ej hörs av. — — —
Om man skulle eller rättare om man
kunde jämföra förra tiders
Shakespeareframställ-ningar med vår tids, skulle vi säkert tycka,
att överdriven patos och till och med svulst
ofta gjort dem svårsmälta för oss. Finnes det
ej ännu för mycket kvar av det
melodramatiska? Skulle ej den konstnärliga verkan bli
större, om man spelade och talade med något
mera realism ? Kunde man ej åtminstone tala
icke bara tydligare utan också naturligare?
Lady Macbeth—fru Tora Teje var på
rätta sättet ödesdiger och verkade med mäktig
kraft. Ansiktet var både skönt och hemskt i
sin vithet. Men nattlinnet i
sömngångarsce-nen var för vitt. Linnen funnos ej i denna
urtid, och även om detta skulle vara en
oväsentlig kulturhistorisk detalj, bröts
stämningen av något sött och vykortsaktigt som det
nu tog sig ut. Här hade varit bättre, om hon
i grå eller brun dräkt famlat omkring i den
ödsliga slottssalen.
Det låg emellertid något stort över
»Macbeth »-föreställningen, och herr Olof
Molander var ali heder värd. En serie storartade,
enkla och gripande scenbilder avlöste
varandra. Särskilt kvarstår i mitt minne
silhuettverkan av krigarna i den jättestora porten,
avtecknande sig mot en olycksbådande
aftonhimmel.
De franska skådespelarna och skådespeler-
skorna från Théåtre-Frangais sågo denna
»Macbeth»-föreställning och uttryckte sin stora
beundran. Jag påminde mig då, att när jag för
tjugutvå år sedan såg »Macbeth» på samma
teater, som då var blott två år gammal, den
engelske ministern uttryckte sin förtjusning
och hade haft, påstod han, den allra största
glädje, särskilt av fru Gerda Lundequists
Lady Macbeth.
Romantik och bondförstånd balansera
varandra genom tiderna i människornas hjärtan,
eller rättare båda kämpa med varandra. Till
min förvåning upptäckte jag, att romantiken
Iår ha varit bestämmande för något
decennium sedan. Den påtalas nu som något särdeles
förkastligt och bör ersättas med livstro, i
vilken senare dock en god portion »saklig»
sexualitet anses böra ingå. Man trodde, att
romantiken höll sig till Romeo och Julia och
att herrskapet Capulet voro representanter
för sunda vettet. Men ungdomen är som sagt
nu oromantisk, och de äldre åtminstone något
tokigare än förut. Man gör klokt i att söka
memorera, hur ens yngre och äldre bekanta
burit sig åt under det flydda decenniet.
I Fru Celias moral, komedi av B. W.
Levy, ett engelskt stycke — England är och
har länge varit modernt, ej minst på våra
teatrar —, representerar mamman både
romantik och bondförstånd. Det senare är
oändligt mycket lättare att tillämpa på andra än
på sig själv, då det gäller erotik. Och det
var ej heller på sig själv som mamman
till-lämpade det.
Fru Celia—fru Teje har varit ute på
lång-vift, och aldrig har den till hemmets härd
återvändande ångrande makan seglat in där
med en sådan brio och schwung, ädelmodigt
erbjudande den något häpne maken att
fortsätta det under de sista femton—tjugu åren
avbrutna äktenskapet. Och vad mer var, hon
räddade sina två barn, sonen från att bli
artist — det var nära ögat att han hade
förfallit till detta yrke — och dottern från att
bli ett offer, vare sig vigt eller ovigt, åt den
förste av moderns älskare. Hur trevlig än
Max var i Olof Winnerstrands gestalt, var det
nog bäst så, lugnast så. Den hygglige, av
naturliga skäl i ali denna romantik och allt detta
snusförnuft något trumpne maken—herr Ivar
Kåge blev nästan ihjälpratad. Den lakonism,
för vilken man i min ungdom förebrådde
eller berömde engelska nationen, måtte ha gått
bort, om man får tro Shaw och Levy.
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
