Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L a ti r i n
klädningsscen beskyllas. Den gjordes för
resten förträffligt. Och lika mycket nöje hade
man av de humoristiska inslagen i pjäsen,
såsom av Doris Nelson som Miss Roberts,
föreståndarinnan på hattavdelningen, med
anfådd viktighet och med egocentrisk
avundsjuka uppgående i sin avdelning. Med
mycken naturlighet och med ett alldeles
gripande intensivt utbrott av förtvivlan
spelades den fattiga eleven Gracie av Mimi
Pollak. Hon stal litet av alla de vackra
kläderna och kom fast. Hennes mamma—fru
Karin Swanström var så bra både som
mamma och skådespelerska, att man förvånar sig
åt, att det gick så illa för lilla Gracie. Men
Mrs. Pembroke kom med så mycken
klokhet, välvilja, nåd och psykologiskt begripande,
att allt ordnade sig.
Det festligaste programmet på
Oscarsteatern under hösten utgjordes av de av Björn
Björnson förträffligt och levande iscensatta
enaktarna av ungraren Molnar. Bägge äro
byggda på särdeles lustiga idéer. Vad särskilt
lyckade dramatiska idéer äro sällsynta! Nu
sågo vi, att två sådana kommit upp i Ungern,
nästa gång kanske det kommer att ske i
Portugal.
Supé försiggick hos en rik affärsman,
värden—Erik Berglund. Han hyllas i många och
krystade tal. Doktorns—herr Rune Carlstens
var nog roligast och hedrade mer
skådespelaren än den lätt överförfriskade talaren.
Efter en stunds glädje och festlig samklang
kommer en polisman in och väcker häpnad,
förtrytelse och slutligen en viss oro. Denne ber
värden ögonblickligen följa med till
polisstationen men säger sig ej veta, varför han skulle
häktas. Gästerna börja emellertid »ta
avstånd» från sin frikostige värd. Då
demaskerar sig detektiven, visar sig vara en av de
inbjudna vännerna, och allting återställes men
dock icke så helt. En del herrar och damer
hade före demaskeringen själva råkat
demaskera sig litet för mycket.
I Ett, tu, tre!, också av Molnår, blir en ung
amerikanska kär i en chaufför, vilken
hastigt och mycket lustigt förvandlas utan
ringaste egen förtjänst eller värdighet till en
välklädd verkställande direktör,
generalkonsul och adopterad ädling under loppet av
någon timme.
Hjältinnan, om man så får säga, var en
ung miljardärdotter, som blivit inackorderad
hos en av sin faders europeiska bankirvän-
ner, vilken var i hög grad beroende av den
amerikanska krediten. Hon hade ingått en
förbindelse med en vacker chaufför och sedan
blivit gift. Hon skulle nu få barn. Då
föräldrarna väntades inträffa redan samma kväll
som bankiren fått veta olyckan, nödgades
chauffören göras lämplig till äktenskap, men
det var icke så lätt gjort. Han hade ganska
mycket fumlande med att skriva sitt
högadliga nya namn och att stava detsamma.
Bankdirektören måste använda en superamerikansk
snabbhet, och herr de Wahl var lysande i sin
auktoritet och säkerhet. Han såg mycket bra
ut, när han satt och telefonerade och verkade
djärv och elegant. Han talade så snabbt och
mycket, att man fick lust att få se hans
rollhäfte, vilket bör ha varit lika långt som Jobs
bok men togs i hastigare takt. Den utmärkte
konstnären hälsades med rättvist och
frenetiskt bifall.
Det var 1906 som Oscarsteatern började.
Då spelade man där operett, och »Den glada
änkan» gick över scenen där 1907. Under de
sista fem åren har teatern som bekant gjort
en mycket betydande insats tack vare sin
utmärkta ledning och flera skådespelare av hög
kvalitet. För att fira de gångna tjugufem
åren gavs nu en festföreställning, inledd med
en schwungvoll och sympatisk teaterhyllande
prolog av Daniel Fallström, framsagd med
brio av Anders de Wahl. Så kom en sorts
komedioperett Mosart av Sacha Guitry och
venezuelaren Reynaldo Hahn och med
skicklig regi av R. Hyltén-Cavallius. Den var
ganska tam och okvick, om den ordbildningen
tillåtes. Man får se, hur den tjugutvåårige
Mozart — här föreföll han att ha varit sjutton —
förälskar sig åt alla håll, och man mumlar för
sig själv: »Säg goddag, lilla fjäril, åt nöjen,
åt kurtiser och lekar och löjen.» Det, som
förvånade mest, var att under det höga
damer och framstående dansöser — inga
mindre än Madame d’Epinay och »gracernas
skelett» M :lle Guimard voro med — sutto
melankoliska över att unge Mozart skulle ge sig
av, den även molokna och förälskade
kammarjungfrun fick sitta i detta sällskap. Så
upplöser kärleken alla sociala band. Madame
d’Epinay—fru Brunius var alltid rolig att se
på med sin rika skala av känslor och sitt
diskreta sätt att visa sitt intresse för ynglingen.
Den unge Mozart spelades av Margit
Rosengren, och hon vann genom sin käckhet och sitt
behag en välförtjänt framgång. Men roligt
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
