Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
sättet av Victor Sjöström. Rörande i högsta
mening verkar han i sitt ödmjuka traskande
från byrå till byrå, hunsad och stukad vart
han kommer. Då skaffar han sig en
kaptensuniform i ett klädstånd och lyckas att, liksom
den historiske Voigt gjorde, med en
avdelning soldater, påträffade på gatan, imponera
genom sin uniform, liksom brottslingar i
engelska skådespel och säkerligen också i
verkligheten genom att klä ut sig till poliser med
denna auktoritet driva igenom sina
skälmstycken. En seen är ren fars och fullkomligt
omöjlig. Den skämmer stycket, och dess
fånighet har också påtalats av tyska
»frisinnade» personer. Det är, då i fängelset
fångarna under fängelsedirektörens ledning
leka krig. Där har författaren gjort något
rentav dumt. I motsats härtill utgör scenen
med Voigts svåger, underofficeren Hoprecht
—herr Carl Ström ett både sannolikt och
vackert inslag. Med militärisk disciplin och
pliktvilja hyllar den mänsklige och sympatiske
mannen de preussiska orden »Ordnung muss
sein». Carl Ström gjorde här en vinnande och
manlig typ, och Anna Lindahl gav åt den hos
Hoprechts inackorderade lungsiktiga flickan
ett drag av rörande äkthet utan
sentimentalitet. Regi och uppsättning voro goda, men
det hade varit en vinst för det hela, om
tidsfärgen något starkare hade understrukits.
En japansk tragedi av engelsmannen John
Masefield, originalet kallat »The faithful»,
gav ej riktigt vad jag väntat. Det var
egentligen själva stycket som verkade
långdraget och upplöst i föga sammanhängande
tablåer. Någon imitation av de japanska
originaldramerna var ej möjlig, knappast ens
önskvärd. Men man har naturligtvis
fullkomlig konstnärlig rätt att ta sitt ämne ur
vilken kulturkrets som helst på jorden. Det
blir dock alltid riskabelt med ett skådespel
från något så främmande, och man satt och
tänkte på, hur roligt det vore att i Tokio
få se en japansk föreställning av ett japanskt
original, som med önskan att ge det
tidstypiska och geografiska byggde på Engelbrekt
och hans dalkarlar, tagande med vad som en
japan ansåg mest karakteristiskt för svenskt
fjortonhundratal. Vore det alldeles omöjligt
att brynjeklädda och hjälmbärande män skulle
gå bredvid studenter i frack och
studentmössa ?
Jag vet mycket väl, att »det rätta» är att
om »En japansk tragedi» säga: Den har intet
särskilt japanskt, den kan hända lika bra
överallt. Uppsättningen skall ej alis verka
japansk, det etnografiska och även själva
handlandet är alldeles onödigt o. s. v.
Uppsättningen av konstnären Otte Sköld
var emellertid tillräckligt bra för mig, och
jag trillade ej baklänges för att Gösta
Ekman bar en tsuba, ett svärdfäste, som
medaljong, vilket naturligtvis hade satt myror i
huvudet på en japan och möjligen hade fått
hans allvarliga anlete att dra på smilbandet.
Feodal trohet är ämnet, och man må vara
hur fredligt sinnad som helst, det ger ett
intryck av något bra skönt, ja härligt med
trohet i döden. Jag hörde för några år
sedan om någon som frågat en japansk hög
herre, vad han kände sig mest belåten över.
»Att många av mina män utan tvekan skulle
låta döda sig eller döda sig själva, om jag
önskade det», svarade med fullt fog japanen.
Här spelades stycket på 1700-talets
länstidsperiod, och den trogne var Kurano,
länsherren Asanos rådgivare. I den förre fick Gösta
Ekman in det stålhårda och smidiga, dock
något feminina — det för ju dräkten med sig
för oss —, som vi förbinda med japanskt
väsen. Onekligen hann han med en ansenlig
mängd sakéklunkar, innan det blev något av
med hämnden. Det fanns hos Gösta Ekman
en mängd fina smådrag i hans spel, och
han lyckades göra sin roll till något
enhetligt och av så högt intresse, att det tog bort
mycket av styckets långdragenhet eller
rättare dess brist på dramatisk nerv. Elegans och
förnämhet fanns också hos Kuranos länsherre
Asano—herr Uno Henning, och en kärv
maskulinitet, som gjorde gott i miljön, hos den
onde usurpatorn Kira—Carl Ström. Det mest
japanska föreföll mig vara den lilla
stiltrogna fattiga flickan, som spelades av Anna
Lindahl. Hon såg ut som en liten konstnärligt
snidad brun Nodanserskemask i ansiktet och
verkade mest exotisk av hela herrskapet. Ett
litet åtråvärt, ödmjukt och farligt kryp.
Mammas förflutna, amerikanskt lustspel av
Paul Osborn, var mycket obetydligt, men
tack vare Tollie Zellman en fest för sådana,
som uppfatta det alldeles oemotståndliga
behag med vilket hon kan säga en dumhet, ja
till och med under en längre period också
vara dum på ett så intelligent sätt, att hon blir
ännu mera tilldragande och dyrkansvärd. Här
i stycket var hon ett ögonblick förkrossad,
ty såvitt hon kunde påminna sig — hennes
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
