Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska röster vid Goethes död. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rit b e n G: s o n Berg
natur, och dessutom blifvit bortskämd genom
åtskilliga af dessa stockeldar i snillets verld,
som bränna upp sig sjelfva, under det de
sprida i närmaste granskap en hastigt
förbigående hetta. Hos Goethe var värma och ljus,
liksom hos solen, en och samma alstrande,
närande och glädjande kraft. Derföre har
också knappt någon Poets blick inträngt
djupare i den förnuftiga såväl som den physiska
naturens både colossala och mikroskopiska
under — ty hvad han äfven verkat, för att
i naturkunnigheten, af hvilken så många
andra mechaniska theorier tagit lifvet, ingjuta
naturanda och alstrande sanning, derom skola
hans bemödanden i denna väg — hans
färglära, hans Plantornas Metamorphos, hans
zoologiska, physiologiska och geologiska studier
blifva everdeliga monumenter. Att dessa hans
ideer öfvergått i naturvetenskapen, att de mer
och mer påkalla de empiriska så väl som de
speculativa forskarnes uppmärksamhet, detta
vittnar, att äfven vetenskapen ej kan umbära
digtens skapande förmåga, och att det
söndrande förståndets abstractioner och analyser
äro blott halfgjordt arbete, der ej en högre
åskådning förbinder det åtskiljda till
sammanhang och endrägt. Det är just denna
in-tellectuella åskådning, om hvars möjlighet
och tillvarelse i sednare tider varit så
mycket tvistadt, det är just denna åskådning, som
hos Goethe utgör den rådande kraften i hans
hela verksamhet. Genom denna lefvande blick
ned på bottnen af ali verklighet har han
förvandlat ej blott till organiskt utan även till
lefvande och poetisk form, hvad andra ej
mägtat fatta annorlunda än såsom
desorga-niseradt och formlöst, och hvad andra
förkonstlat har han återfört till natur. Sådan
visar sig hans medlande ande i alla
rigtningar, — såsom ett band mellan sanningen,
konsten samt den physiska och historiska
verkligheten.
Och hvad som gjorde honom så sällsynt, är
att han lefvat helt och hållet i det
närvarande, och passerat graderna af alla
cultur-lifvets växlingar, på samma gång som han
varit med sinnets rot fästad vid den allmänna
naturen och menskligheten i dess helhet, och
derifrån hemtat den kraft, hvarmed han
format äfven de dåliga ämnen, hans tid erbjudit
honom, till ett sannt. Ehuru hans tanke och
digtningsgåfva är hemmastadd öfverallt,
upptäcker man dock i de mångfaldiga formerna
icke blott tänkaren och skalden, utan äfven
människan —■ och icke blott en människa i
allmänhet, utan ett genom de igenkänneligaste
drag stämpladt ädelt individuum af vår egen
ålder. Derföre står han ock oss alla, gammal
och ung, så helt nära — hans ord är ej något
tal ur fjerran, utan en välkänd förtrolig
viskning in i hvarje öppen själ.
Det som saknas i åtskilliga af Goethes
äldre digter, hvilka behandla moderna ämnen,
är en orubblig och genom konsten uttrycklig
ethisk grund för lifvet och dess
förhållanden, en grundval af djupare art än den
oeco-nomiska och mechaniska, hvarpå den
moderna tiden i sitt urartande bygger sin existens.
Men detta är en gemensam saknad hos 18 :de
århundradets människor; eljest funnes det hos
ingen säkrare i objectiv gestalt än hos Goethe.
Ty i hela hans egen utvecklingsprocess visa
sig omisskänneliga spår af ett allvarligt
forskande efter ett åskådligt uttryck af den
högsta eviga regel för allt timligt, hvilken hans
känsla lifligt rönte bakom naturens och
mänsklighetens phenomener, och hvilken ali frihet
måste ha till stödjepunkt. Ju längre hans egen
ålder framskridit, ju tydligare märkes inom
hans egen personlighet ljusningen af en med
det stora hela harmonisk ande.
Deremot är det han lemnat oss fritt från
den brokiga mängd af ondt hvaraf hvarje
decennium haft sin särskildta art att uppvisa.
En ständig besinning och en genomgående
harmoni, hälsa och - sundhet i hela hans
väsen, har afhållit från honom alla de
fanatiska och phantastiska smittor, hvilka
genomstrukit så väl den vetenskapliga och
æsthe-tiska, som den politiska athmosphæren. Lugn
och frid var hans ständiga följeslagare
genom hans långa och växlande lefnadsbana —
lugn och frid sväfve öfver hans stoft.
Och nu, då han upphört att med sin
person lefva och verka i tiden, är en ny
uppmaning kommen till hvarje människa som
söker och älskar humanitet, att minnas honom,
och med allvar umgås med det som af honom
återstår ibland oss — hans ständigt lefvande
oförvanskliga digter. Detta är så mycket mer
både nödigt och fruktgifvande, i en så formlös,
men ändock just genom den hemliga känslan
af denna brist ända till pedanteri
formalistisk tid som den närvarande, då hvarje ungt
sinne och phantasie ännu mer än eljest
behöfver att genom det skönas åskådande och
begrundande förädla sig sjelf, och lära fatta,
hvad form har att betyda.
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
