Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Prinsessan av Sagan och Gustaf Mauritz Armfelt. Av Alma Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prinsessan av Sagan och Giis t af Mauritz Armfelt
olycka som inte har något gott med sig. Det
är den heligaste skuld som mitt hjärta
någonsin haft . . .
Misskänn mig sålunda inte, käre vän, och
lugna er — (min gode Armfelt behöver det
ibland). — Jag ger er ännu mitt hedersord på
att jag inte har gjort någon donation, vilken
det än månde vara-
Min käre vän, gör inte mig den sorgen att
tro mig vara otacksam och onaturlig. Jag är
galen ibland, och jag får betala mina galenskaper
dyrt, men jag kommer till mig själv igen, och
jag ser ännu för mig en framtid, där vissa
möjligheter öppna sig, trots allt vad det skall kosta
mig.
Adieu min vän, jag skriver snart och mycket
längre. I dag har jag måst inskränka mig till
att svara på ert brev. Jag kysser Vava ömt —
jag sluter henne mot mitt hjärta, liksom er,
både henne och er — lita på mig, Adéle har
aldrig kunnat bedraga er. Adieu. Måtte himlen
vaka över er båda — och måtte den förunna
mig lika mycket tålamod, som jag har tapperhet.
Adieu, min vän. Kyss den lilla från mig och
Iår henne att tänka på mig.
Hur öm hon är om honom och huru
hon alltjämt anser honom som en hjälte
synes av ett brev från Löbichau den 29
september 1805.
Edra två brev genom greve d’Antraigues . . .
ha kommit mig tillhanda, jag tillstår, min vän,
att jag blev lite orolig, då det var sålänge sedan
jag hade hört något av er. Gud vare lov att jag
slutligen fått det och att underrättelserna äro
goda. Då jag säger goda, menar jag, käre
Aim-felt, att de inte äro alldeles dåliga, och det är
redan mycket för en, som sedan lång tid tillbaka
vant sig vid alla världens olika slag av sorger. Jag
ser att ni mår bra, liksom de små, och att ni
håller av mig — men två saker oroa mig i
synnerhet, det är det här kriget, i vilket ni
skall spela en så aktiv roll . .. Jag har ei kunnat
ordna våra affärer, men jag reser på onsdag till
Leipzig . . . där jag nu äntligen hoppas kunna
få ett disponibelt kapital, ty nu för tiden,
så tyckas inte regenterna mera bry sig om att
betala sina skulder, och gud vet när vi komma
att få våra pengar. Jag tillstår, att den oro som
er militära iver kommer mig att utstå, jämte
osäkerheten om Vavas öde och alla de
olägenheter mitt har med sig, göra att jag är den mest
olyckliga människa på jorden. — Lova mig att inte
utsätta er, med denna oförlåtliga dristighet, som
redan många gånger har hållit på att kosta er
livet, tänk på edra vänner, och främst på edra
adoptivbarn, som inte ha någon annan än er i
världen. Tänk också lite på mig, och på de
oerhörda bekymmer av alla slag som jag har
att dras med, käre Armfelt, min vän, min bäste
och äldste vän, tänk på mig — hav min bild
stående för er blick, de ögonblick när ni
känner er gripas av den första ungdomens iver
och kastar er in i äventyr, vilka föra er in i
olyckor-
Har jag inte förlorat nog i världen •— måste
jag också ha skäl att vara orolig för den
enda vän jag kanske har i hela världen — är
det inte onaturligt att man skall uthärda så
mycket sorger, så mycket olyckor — det är
vad jag ofta frågar mig, utan att kunna ge mig
själv något annat svar, men att jag måtte ha
en verkligt envis hälsa, som kan stå ut med
allt . . . Jag har ofta så svarta tankar och
grubblar så mycket att jag måste vaka över mig själv
för att inte göra ännu värre saker än jag redan
gjort . . . Låt mig veta: vad skall ni göra av
de små? Jag skulle ha bett er att sända dem till
mig, om Preussen hade blivit neutralt eller ställt
sig på den riktiga sidan, — men då det ser ut
som om motsatsen skulle bli fallet, vet jag ju
inte själv vart jag skall taga vägen. Jag skulle
ha så önskat att få stanna hela vintern på
Sagan — vad råder ni mig till, käraste vän? Jag
skulle också vara lugnare, om jag såge att jag
hade Vavas förmögenhet i säkerhet, detta ger
mig sömnlösa nätter, ni kan gott förstå det,
ifall ni gör mina känslor rättvisa . . . kyss och
omfamna den som är oumbärlig för sin pappa
och som å sin sida inte kan leva utan honom,
jag sluter henne till mitt hjärta — ack, om jag
ändå kunde göra det i verkligheten — ...
Hurudan var hon då, denna fantastiska
gudmoder, denna prinsessa av Sagan?
Vi ha inte många upplysningar 0111
henne. Ehrenström kallar henne »ett
lättfärdigt fruntimmer», men det är
påtagligt att han aldrig känt henne. Madame
d’Abrantés är inte heller vidare älskvärd
mot henne. Armfelt talar mycket om
hennes egenskaper i sina brev till hustrun,
och om hans värdesättning också är
suspekt, så torde man dock med en viss
moderation — eller snarare addition — kunna
förlita sig på vad han säger. 1801, när
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
