Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sv ens k a r omaner och nov eller
Av Algot W’e rin
FÖRFATTARGENERATION
som håller på att gå in i 50-årsåldern har
egentligen alltid haft det litet trångt vid
sidan av nittiotalisterna, som på sin tid med
självklar rätt togo riket i besittning och
behöllo det. Och nu, när den äntligen skulle
inta sina olympiska säten, sorlar en ny
titan-hop där nedanför. (Dock är det kanske så
att respekten för denna generation ökas, när
man ser de yngres prestationer.) Minst
erkända ha berättarna blivit; man lägger
märke till att ingen av dem hittills fått den
officiella hedersbevisning som en plats i Svenska
akademien innebär. Är det inte en smula
otacksamt? Det är dock de som under de
sistlidna tjugofem åren gjort den svenska
romanen till vad den är: en mångsidig
männi-sko- och kulturskildring, och skapat en
konstnärlig standard inom genren som den
Strind-berg-Heidenstamska genitiden ännu
saknade. Grundandet av en fast berättartradition
betyder härvidlag så mycket, att man bör
kunna trösta sig över att genialiteten i dess
högsta former uteblivit. Säkert är att vår
litteratur i detta nu skulle te sig torftigare
och ointressantare utan denna
1900-tals-roman. Säkert är också att böcker som
Se-lambs och Snörmakare Lekholm får en idé
kunna tävla med flertalet av de romaner som
bäras över våra gränser av det
internationella ryktet; i varje fall stå de fullt på
jämnhöjd med Sinclair Lewis’ och Grazia
Deled-das nobelbelönta verk.
När Hjalmar Bergman dog, blev det
också uppenbart att han lämnade ett tomrum
efter sig. Han var i sin generation den som
fått trollspöet, han kom som episk
naturbegåvning närmast efter Selma Lagerlöf,
endast var hans fantasi mer orolig och hans
konst mindre mänsklig, klar och behärskad
än hennes. Denna anmärkning gäller dock
icke den posthuma novellsamlingen
Labyrinten, som både mänskligt och konstnärligt hör
till det mest tilltalande i Bergmans
författarskap. Ett par av berättelserna äro
mästerliga, och ingen går en egentligen spårlöst
förbi.
Hjalmar Bergman lämnar här ett par nya
bidrag till Arnfeltarnas historia. Den
Arn-feltska släktlegenden bildar stommen i den
märkliga romanen En döds memoarer, och
Bergmans fantasi har fortsatt att kretsa kring
den. »Fransyska stilboken» skildrar ett
intermezzo från tiden för Gustav III :s mord,
ett möte mellan den flyktande baron Arnfelt,
som hörde till de sammansvurna, och hans
lille hängivne son. Det är en rokokobagatell
som i sin epigrammatiska tillspetsning och
med sin atmosfär av ömhet och kyla
verkar stiltrogen nog. En kärvare och mer
grovlemmad stil prövar Bergman i »Hannes
och hans knektar», en historia från Karl XI :s
tid om Arnfeltarnas stamfar, köpmannen
Hannes Arnisius. Under det skånska
fälttåget värvar han mot fagra löften och falska
kontrakt en fännika åt konungen, men
kommer lyckligt ifrån sina skyldigheter, då alla
knektarna stupa. Förhistorien är den att han
i tjugo år har svultit i sin moders fattiga
men rättfärdiga hus och sedan, då han gått
ut i världen, fattat den föresatsen att bli
rik och därför bruka alla medel, lovliga och
olovliga, goda och onda. Han lyckas, vin-
Hjalmar Bergman: Labyrinten. Noveller. Albert Bonniers förlag.
Gustaf Hellström: Polismästaren och riddaren Carl Heribert Malmros. Albert Bonniers förlag.
Sigfrid Siwertz: Saltsjöpirater. Albert Bonniers förlag.
Elin Wägner: Gammalrödja. Skildring från en bygd som ömsar skinn. Albert Bonniers förlag.
15 — Ord och Bild, ‡i:a årg.
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
